Slynan, vem är hon?
Okänd av många, men känd av Gud.
Vem är hon? Kvinnan. Den prostituerade. Synderskan. Slynan. Ingen ropade hennes riktiga namn, även om många gärna kallade henne till sig. För att förnedra. Utnyttja. Plåga. Spotta på. Det fanns många namn för kvinnan, ändå förblev hon okänd av de flesta. Hora var det tydligen lättare att säga än namnet, Elin. Elin.
Berättelser fanns det om henne. Många. En del av dem nådde henne på ett eller annat sätt. Men ingen av berättelserna kände hon igen sig i. Ville i alla fall inte vara den de handlade om. Hade aldrig velat. Ändå var hon tvungen att erkänna sanningar om henne som inte var så skönmålande. Inte vackra alls. Det var som om hon gått in i en mörk gränd och nu inte hittade någon väg ut ur den.
Hon kunde höra viskningarna. Se blickarna. Utläsa kroppsspråken. Åren hade lärt henne. Här var hon inte välkommen. Inte där heller. Ingen plats erbjöds henne. Trots det lät hon sig inte skrämmas. Åren hade också gjort henne modigare. Vad kunde vara värre än det hon hade gått igenom? Kunde verkligen själva djupaste botten vara djupare än den situation hon var i nu?
Det hade varit så här ännu längre än hon kunde minnas. Förnedringen. Slagen. Utnyttjandet. Hon förväntade sig inte att någon skulle kalla henne vid hennes riktiga namn längre.
En vag bild av ljus, tillät hon sig släppa in ibland… Därför var hon här… För att söka upp Jesus i Kapernaum.
”Kan alla de där händelserna vara sanna”, tänkte hon där hon gick. Hon försökte reda ut sina tankar. Var allt det där sant? Om mamman som fick se sin döde son få liv igen. Sjuka som blivit friska. Tokiga som blivit sig själv igen. Tjuvar och börshajar som gett och betalat tillbaka vad de var skyldiga. ”Gud besöker sitt folk”, hade några sagt när de berättade om händelserna. Ja nog lät det stort och otroligt det som hände kring Jesus.
”Simon har fest”, ”Simon har fest”. Hon hade hört utropen. ”Fest hemma hos Simon”. Det brukade dra många människor när Simon bjöd hem talare till sig. Ja ibland försökte han själv underhålla med sina berättelser. Det speciella idag var att han bjudit in den spektakuläre läraren Jesus. Honom som de flesta hade delade meningar om, uppfattade kvinnan. Själv hade hon aldrig hört honom tala, aldrig mött honom personligen. Bara sett honom på avstånd. Men berättelserna, berättelserna, de hade berört henne. Tagit tag i henne. Nu ville hon möta honom.
Så många av hennes olyckssystrar hade berättat om Jesus. Ljusa berättelser. Starka berättelser. Livsförvandlande berättelser. Vad han sagt. Vad han gjort. Hur han sett på dem, bemött dem. Alla dessa berättelser hade väckt en längtan hos kvinnan. En svag strimma av hopp gav sig till känna varje gång någon berättade för henne om Jesus.
Vad var det med denne Jesus som berörde människor så på djupet? De som mött honom sökte sig, mer förr än senare, bort från sällskapen kvinnan befann sig i. Hon kunde se hur de också fick ett annat ljus i ögonen. Började prata om annorlunda prioriteringar för dagen. Och så blev de snabbt vänner med dem som gjorde sällskap med denne Jesus. I de sällskapen fanns män, kvinnor, barn. Ja det fanns alltid många barn bland dem som följde Jesus. Det var som om glädjen och ljuset fanns i sällskapen som sa sig tillhöra denne lärare. Inte alls det mörker som präglade de miljöer kvinnan brukade befinna sig i.
Så hade då ropen om festen hemma hos Simon på nytt väckt det där lilla hoppet kvinnan känt i berättelserna om Jesus. Hon ville möta honom. Var det dags för henne nu? Skulle hon våga? Skulle hon kunna stå emot det andra förväntade sig av henne? Krävde av henne. Vilka är måsten, verkliga måsten? Vanans makt är stor, tänkte hon. Idag vill jag trotsa den och lyssna till mitt hjärtas längtan.
Kvinnan tog sina undanstoppade slantar och gav sig iväg för att köpa en gåva till Jesus. Hon ville inte komma tomhänt. En flaska balsam. När hon väl stod där med sin inköpta gåva kunde hon känna styrkan av att ha tagit första steget. Första steget mot något annat än det hon brukade göra. Visst tittade några snett på henne när hon gick där med sin gåva i famnen, men hon försökte ignorera blickarna. Inuti växte styrkan av att ha fattat ett beslut som hon trodde var gott för henne. Allra mest växte längtan efter att lära känna denne Jesus som gett så många av hennes vänner ljus i blicken.
Att hitta till Simons hus var inga problem. Där hade hon varit många gånger förr. Men i andra ärenden. Tyvärr hade hon inte så vackra minnen av de besöken, men de var heller inte de hemskaste erfarenheter hon fått av livet. Kvinnan tittade in och såg sällskapet kring borden. Det såg ut att vara fullt hemma hos Simon, och det förvånade henne inte. Jesus verkade vara populär. Åtminstone sticka ut bland andra talare. Simon tittade med mörk blick åt hennes håll, men hon mötte inte blicken. Ville inte heller visa att hon mött honom tidigare. Idag skulle hon försöka undvika honom så länge hon kunde.
Kvinnan tog sig fram längs väggarna. Det stod många där och trängdes. De flesta verkade vara angelägna om att få höra allt som sades. Det hyschades åt dem som pratade med varandra. Kvinnan lyckades ta sig förbi, fastän det var trångt, och stod snart framför Jesu fötter.
Hon tvekade lite där hon stod. Ville gärna ge sig till känna, men visste inte hur. Hon behövde inte tänka länge. Jesus vände sig snart mot henne och såg henne i ögonen. En godhet hon aldrig mött tidigare. Han såg på henne som han redan kände allt. Det var som en frid lagt sig över henne. En värme som smälte något av den frusna känsla hon burit på så länge. Vad är det som händer mig, tänkte hon, men lät det ske. Tårarna rann nerför hennes kinder. Svärtan runt ögonen tunnades ut mer och mer. Hon mindes inte när hon grät så här senast. Det var inte lätt för kvinnan att uppfatta allt Jesus sa, men rösten, det var något med rösten, som talade in i hennes hjärta. Det droppade snart från både ögon och näsa. Jesu fötter blev mer och mer blöta.
Kvinnan satte sig på huk och släppte ut sitt hår. Håret hängde nu över Jesu fötter och hon började torka dem med det. Under tiden hörde hon Jesus berätta en liknelse. Hon hade förstått att det var ett vanligt sätt för honom att förklara, så det han ville ha sagt skulle vara mer lättfattligt. Den här liknelsen handlade om ett par som stod i skuld till en penningutlånare. Båda kunde omöjligt själva lösa sina skulder. Den ene hade en stor skuld och den andra en liten. Men det spelade ingen roll vilken storlek skulden hade; de hade inga resurser att betala tillbaka. Det stora och fantastiska i liknelsen var att båda två fick sina skulder efterskänkta. Utan att de på något sätt förtjänade det. Men det var bara den ena som tacksamt tog emot gåvan. Bara en.
Kvinnan fortsatte torka Jesu fötter med sitt hår. Hon tänkte på Jesu ord. Skulderna. De hon omöjligt kunde betala tillbaka. Hon kände igen både den inre och yttre tyngden av skuld. Dem hade hon lång erfarenhet av. Nu började de förlora sin makt över henne. Hon fylldes av tacksamhet över den kärlek Jesus visade henne. Här blev hon inte dömd.
”Slynan, vem är hon?”, sa hon tyst för sig själv, och tänkte att den identiteten hörde inte längre ihop med henne. Hon kände sig som någon annan. Nu när hon mött Jesus. Kvinnan plockade upp sin flaska med balsam. När hon tog av korken rann olja snart över hennes händer och Jesu fötter. Hon skyndade sig att ta till vara oljan genom att smörja in Jesu fötter. De såriga och skavda fötterna mjukades upp. Och det började dofta gott. Mycket gott.
Jesus tittade på kvinnan och log. Hans fridfulla ansikte gav henne lugn. Sedan vände sig Jesus till farisén Simon, som hade bjudit hem honom till sig, och sa: ”Simon, Simon, har du sett denna kvinna? Det fanns ingen som erbjöd vatten åt mina ömma, smutsiga fötter när jag kom hem till dig, men nu är de härligt rena av hennes ymniga tårar. Du gav mig ingen välkomstkyss, men mina fötter är nu överösta av kyssar från denna tacksamma kvinna. Oh vad fötterna doftar gott av balsam nu!” Jesus lyfte ena foten under tiden han säger det sista, som för att tydligt visa skillnaden på vad som hänt. Folk tittade nyfiket till på kvinnan en stund, men de bytte snabbt fokus till Jesus igen. De försökte också avläsa Simons reaktion på Jesu ord.
Det pratades nog bland människorna omkring kvinnan. Hon brydde sig inte så mycket om vad de sa längre. ”Det viktiga är vad Jesus säger om mig”, tänker hon. ”Okänd av många, men känd av Gud”, mumlar Elin för sig själv och ler. Hon visar en tacksamhetens gest till Jesus när hon reser sig upp för att gå. ”Gå i frid!”, säger Jesus till dem som lämnar festen, och lyfter sin hand som för att förmedla välsignelse. ”Gå i frid, och synda inte mer.” Orden har makt bakom sig på något sätt kvinnan inte förstår men känner hur de berör henne. Hon nickar till Simon när hon går ut. Det går t o m bra att möta hans blick nu. Han verkar lite förvirrad och hon gissar varför.
Nu vill inte kvinnan gå hem till sina mörka kvarter. Hennes inre frid är så påtaglig den här kvällen. Den stora skuld hon känt under så många år, som också blivit som ett fängelse i och runt henne, hade nu sonats. Hon vet det.
Elin känner sig många kilo lättare. Ja hon önskar att hon kunnat flyga! Det kändes nästan möjligt idag. Jesus hade förlåtit henne allt. Kvinnan sökte upp en av sina gamla vänner som hade inbjudit henne till sitt hem flera gånger tidigare. Här fanns det ett hem också för henne och här fick hon börja sitt nya liv. Hon hade nu också blivit en Jesu efterföljare och var plötsligt omgiven av kärlek.
Det fanns plats för Elin. Hon hade erbjudits en plats i en gemenskap som hon trott hon behövde förtjäna. Gud har en plan för hennes liv och nu är hon i harmoni med den. Elin känner sig välsignad och tacksam. Nu har hon fått egna berättelser att dela med andra och somnar gott i den sena natten.
Okänd av många men känd av Gud!