Gluggen
av
Elise Hanner
Idag var den öppen. Gluggen. Jag kunde höra ett svagt ljud av klassisk musik, och saktade in på stegen. Var det live eller inspelat? Svårt att avgöra. Det var tredje gången jag gick förbi huset. Ljuden gjorde mig nyfiken. Vem levde och bodde i det vita rappade huset nära hamnen. Huset med Gluggen. Musiken hade väckt min nyfikenhet. Nyfikenhet över vem som fanns där innanför.
För ett par månader sedan besökte jag den här stan första gången. Då hade jag nyligen flyttat till byn Landås, några mil därifrån. Jag blev positivt överraskad över miljön i Borgen. Hade hört många berätta om stan, men deras berättelser verkade inte lockade på mig. Nu ville jag se stan med egna ögon och göra egna upplevelser av den. Jag blev inte besviken. Nu såg jag de små, trevliga radhusen i centrum som gav ett varmt intryck. Hus med låga tak, spröjsade fönster och vackra dörrar. Flera av dem var i samma stil. Hade rappade ytskikt. Några i olika kulörer, men de flesta var i vitt.
Flera kvarter i centrum och nedåt hamnen gav mig känslan av att promenera i en mindre by. En by som liknade den centrala del i stan jag bott i som ung. ”Kanske några av husen varit fiskestugor en gång i tiden”, tänkte jag, där jag flanerade fram och tillbaka i kvarteren. Ju längre bort från centrum jag kom, desto fler villor dök upp längs gatorna, men också några flerfamiljshus. De flesta hus i Borgen var inte höga. Inte heller flerfamiljshusen. Många villor hade väl tilltagna trädgårdar. De flesta såg välkomnande ut, där jag försökte och ofta lyckades titta in eller bara skönja den rika växtligheten. Ännu var sommargrönskan kvar, fastän det var slutet av augusti.
Jag mötte faktiskt inte många där när jag gick omkring i kvarteren. Däremot var det många bilar som korsade stan. Trots de smala kullerstensgatorna körde bilar lite varstans i centrum, även om det var mer som promenadstråk i mina ögon. De flesta bilar körde i alla fall i sakta mak. ”Kanske det är en ort många pendlare bor på”, tänkte jag högt. Det var ju en vardag den här dagen. ”En helt vanlig tisdag”, skulle min vän Ann-Louise ha sagt. ”Det är kanske så att jag får åka hit på helgen och se hur Borgen ser ut då”, tänkte jag. ”Kanske är det fler människor ute en helgdag. Kanske också några att få till ett samtal med. Kanske någon som har en aning om vem som spelar klassisk musik i huset med Gluggen”. Första gången jag var i Borgen hade jag sett en skymt av någon som rörde sig därinnanför när jag gick förbi. Men inget mer.
Efter ett par timmar åkte jag ut ur stan. Hemåt med tankar om att planera ett nytt besök inte alltför långt fram. Eftersom jag inte kände någon på orten, och inte heller i byn dit jag flyttat, hoppades jag hitta ett sätt att få ny vänskap i närheten av min bostad. Mitt arbete låg åt andra hållet från Landås till. De flesta jag arbetade tillsammans med bodde också i samma stad som arbetet låg. Staden hette Kontstad och hade säkert all den service och det utbud en familj kunde behöva under sitt liv, trodde jag. Flera av dem jag arbetade med hade själva vuxit upp i Kontstad.
När kvällen kom hamnade jag i soffan med en karta. En karta som jag tagit i en låda utanför turistbyrån i Borgen. Kartan sträckte sig ut över byn där jag bodde. Den visade att det också fanns en hel del hus i skog, dungar och grönska ibland omgivningarna. Hus som jag inte kunnat se när jag åkt på vägen utanför. Då jag skulle somna lite senare, tänkte jag på vilka människor som skulle kunna bo i husen jag sett på kartan. Kanske det fanns vänskap där. Närmare mig än jag trott.
När torsdagen kom, frågade en av mina arbetskamrater om jag hade lust att följa med henne på en tur med husbilen till helgen. Jag blev först lite överrumplad av Erikas fråga. Hon hade berättat tidigare att hon ofta tog dagsturer med sin husbil. Och ibland en helg. Inte så långa resor, men ibland sov hon över en natt eller två. ”Praktiskt att ha huset med sig”, sa Erika. Jag blev egentligen glad över frågan som kom oväntat. Frågan om jag ville följa med min arbetskamrat i husbilen. Bestämde mig för att passa på och tackade JA. Erika och jag hade tidigare också pratat om friheten att komma ut i naturen. Något som både hon och jag gillade. Visserligen bodde jag själv i ett område där det fanns många möjligheter till att variera mina promenadvägar. Min arbetskamrat har mycket värk och kan inte gå så långa sträckor. Ja Erika har också andra problem med hälsan. Därför har husbilen varit ett sätt för henne att kunna variera sina naturupplevelser.
Själv var jag oftast frisk och hade inte några direkta begränsningar att röra mig. Försökte komma ihåg att göra de rörelser sjukgymnaster gett mig tips om, men det blev ändå inte så ofta som jag hade önskat. Promenader var det jag mest ägnade mig åt när det gällde motion. Också då det var mörkt fanns det stigar som var upplysta och var därför inget hinder för min motion. De flesta jag mötte på promenaderna var ute med sina hundar. Genom de här mötena hade jag fått en liten inblick i byns invånares liv. Många var pensionärer, men det fanns några barnfamiljer jag också sett. ”Det blev nog långa dagar för många barn i skola och barnomsorg”, var mina tankar om det, för det var inte ofta jag såg något barn ute i byn. Men jag hade ju inte bott här mer än drygt två månader än. Så vad visste jag.
Det blev förstås lite planerande för Erika och mig innan vi kom iväg sent på fredagskvällen. Hon var van att åka på resa och hade ofta redan det mesta hon behövde i husbilen för en kortare tur. Jag hade erbjudit mig ta med frukost. Frukost som skulle räcka för båda dagarna, om vi nu stannade över helgen. Vi var båda inställda på att äta lunch ute om vi hade lust. Erika lovade fixa kvällsmat i husbilen. Vi hade kommit överens om att vara i Borgen hela lördagen. Därför parkerade vi husbilen nere i hamnen, då vi kom vid 9-tiden på kvällen. ”Kan vi inte bara ta en kort promenad innan vi tar en kvällsfika”, föreslog jag. Jag vet ju att Erika inte kan gå så länga sträckor men huset med Gluggen ligger nära hamnen och jag ville bara att hon skulle få se huset så snart som möjligt. Även om Erika var trött var också hon nyfiken. Jag hade ju berättat om Borgen och huset med Gluggen och på något sätt var hon också fångad av mina funderingar.
När vi kom fram vid huset var det tyst. Man kunde ana Gluggen, men själva den mörka luckan släppte inte förbi något ljus och var nu stängd. Någon enstaka gatlampa lyste, men skenet nådde inte riktigt fram till huset. Det syntes inga spår av att någon bodde där. Bara en brevlåda på väggen utan något namn. Vi gick tillbaka till husbilen och lagade lite te. Det blev inte så mycket mer sagt om Borgen och varför vi var där.
Vi kom istället snart in på att tala om vad som känns viktigast i livet. Erika berättade att hon haft en mamma som bad med henne när hon skulle gå till skolan och när hon skulle somna på kvällen. Hur tryggt det hade känts. Under tiden hon berättade började tårarna rinna. Erika var inte mer än 14 år då hennes mamma dog plötsligt. Hon fick ett samtal under lektionstid och fick gå till rektorns expedition. Där meddelade någon från sjukhuset henne i telefon, att hennes mamma kommit in i ambulans men tyvärr kunde de inte rädda hennes liv. Erika berättade att hon blev helt stel i kroppen. Som om hon inte kunde röra sig. Rektorn sa något om att hon beklagade sorgen, och att sekreteraren Ann skulle följa med till sjukhuset.
Erika berättar: ”Strax stod Ann där och hon tog mig lätt i armen. Som mekaniskt följde jag med henne. Det var skönt att ha någon med sig”, sa Erika till mig nu, ”annars hade jag nog aldrig orkat ta mig dit. Ann var tyst det mesta, men när vi kom in till salen på sjukhuset och jag såg mamma ligga där rörde hon åter lätt min arm och sa: Jag stannar här så länge du vill och behöver, Erika. Även om jag inte orkade svara var det som om själva orden och det lätta vidrörandet rörde mitt hjärta. Gav mig tröst på något sätt.”
Erika fortsatte: ”Efter det blev det en väldigt intensiv tid. Mamma hade för mig alltid varit stark. Jag hade inte funderat över sjukdom och hälsa, direkt. Jag visste att pappa dog när jag var liten, men jag hade inget minne av honom. Jag visste inte heller varför han dog och hade inte tänkt på det. Nu fick jag veta att mamma hade haft högt blodtryck i många år. Det var en hjärtinfarkt som orsakade hennes död.
Istället för att fortsätta skolan flyttade jag till en moster här i Borgen. När en tid hade gått kunde jag göra färdigt mina studier på grundskolenivå, på en skola här. Mitt intresse för studier hade nu blivit större och jag bestämde mig för att flytta till Kstad och läsa ekonomi på ett gymnasium där. Hoppades på en nystart, som jag hört många berätta kunde ge ny energi på något sätt. Och visst blev det en fin tid med nya kompisar och intressanta studier. Sen dök det upp ett ledigt jobb i Kontstad. Jag hittade en lägenhet där och flyttade. Det blev en ny omstart, kan man säga. Min moster i Borgen har förstås betytt mycket för mig, och jag ville inte flytta för långt bort från henne. Så möttes då du och jag, när du kom till mitt arbete, strax efter att jag själv börjat. Jag är glad för att vi fått en bra kontakt och nu kan göra den här resan tillsammans.”
Jag kände mig trött och omtumlad av allt Erika berättat. Så många händelser att ta in. Hade inte funderat så mycket på Erikas liv tidigare. Vi var bara arbetskamrater. Nästan oskrivna blad för varandra. Arbetskamrater som gärna hamnade i fikarummet tillsammans när det var rast. Det hade blivit mest samtal om jobbet, men nu kom helt plötsligt våra liv nära inpå varandra tyckte jag. ”Min tro betydde ju så mycket för mig, men hur talar man om den”, tänkte jag. ”Om man nu ska tala förstås”. Jag kom på mig med att spontant säga: ”Beklagar sorgen Erika!” men visste inte mer vad jag skulle säga. Istället föreslog jag: ”Kanske vi behöver sova nu?” och Erika nickade. Vi gjorde oss i ordning för natten i den lilla bilen och sov snart båda två. Innan jag somnade knäppte jag mina händer under täcket och bad min aftonbön, men lade också till: ”Jesus, jag vill så gärna att vi ska få en bra lördag Erika och jag. Välsigna oss och vår gemenskap. Amen”.
Solen lyste när vi vaknade. Vi åt frukost utanför husbilen, även om vinden var lite kall. Vi hade klätt på oss både mössa och jacka. Skönt att vara ute. Och vackert att se ut över vattnet. När allt plock efteråt var klart undrade Erika om det inte var dags att gå tillbaka till huset och se om det fanns några tecken på liv där. Vi gick sakta. Mötte några hundägare som alla hälsade då vi möttes. Det kändes som ett lugnare tempo i den trafik som fanns idag, än senast jag var där. När vi såg huset såg vi också att Gluggen var öppen. Ja hela luckan var nu vidöppen. Ut strömmade lugn musik och när vi kom närmare hörde vi också någon nynna där inne.
Erika var modigare än jag och försökte nynna med. Högre och högre. Det var något spännande i luften, kände jag. Det dröjde inte länge förrän porten öppnades med ett surr. En liten man som satt i rullstol tittade ut i portens öppning. Han hälsade och frågade om vi sökte någon. ”Nej”, sa Erika, ”men min vän här har berättat om det här fina huset och att hon hört musik härifrån. Egentligen är det en av anledningarna till att vi är här idag. Vi är nyfikna turister, skulle man kunna säga. Ja turister och turister, vi bor inte långt härifrån men är nyfikna på närområdena. Så i natt har vi sovit i husbil nere i hamnen. Finns det något att berätta om det här huset och så?”, fortsatte hon och lät väldigt entusiastisk. Mannen log. Log och tittade först på Erika och sedan på mig. ”Javisst finns det mycket att berätta om den här lilla pärlan”, säger han och ler. ”Vill ni inte komma in så är det lättare att prata”, tillägger han.
Vi är inte sena att tacka JA och snart är vi inne på en liten kullerstensklädd innergård. Till höger ser man in i något som liknar en verkstad. Mannen rullar fram till utemöblerna och ber oss sitta ner. Han är en duktig berättare, inser jag snabbt. Vi får veta mycket om själva husets och gårdens historia, hur han själv blivit dess ägare men vi får också veta en hel del om Borgen. Jag känner mig snart trygg med att fråga honom om hans intressen. Berättar att jag också gillar klassisk musik och på något sätt har min nyfikenhet dragits till huset som jag identifierat som ”Gluggen”.
Så berättar mannen att han ofta sitter och tittar ut genom Gluggen. Hans liv rör sig mest här i och omkring huset. Här bor han. Här arbetar han. Här möter han sina vänner. För honom är det lättast att de kommer hit. Så tittar han på mig och säger: ”Jag såg dig. För några månader sedan såg jag dig sakta gå gatan fram. Du stannade här utanför och jag såg en skymt av dig genom Gluggen. Tänkte att det var något speciellt med dig. Du stressade inte gatan fram utan gav dig tid att studera omgivningarna. Sen har jag iallafall sett skymten av dig ett par gånger, tror jag. Det är inte alltid lätt att känna igen personer, speciellt om man inte pratats vid, men jag är nästan säker på att det varit du. Har du varit här flera gånger?” frågar han och tittar på mig.
Då berättar jag om en del av mina upplevelser av Borgen och speciellt av huset han bor i. ”Kanske är det samma dragningskraft som han känt då han sett mig”, tänker jag, men högt säger jag att ”huset fick min fantasi att dra iväg och att jag så gärna ville veta mer”. Mannen ser på mig och säger: ”Ja, jag skulle kunna berätta mycket mer, men det får vi nog ta en annan gång. Det jag vill berätta om mig själv och huset är nog mest att det här är som ett verkligt hem för mig. Jag växte upp på barnhem men blev som 4-åring en del av en familj som bodde i Borgen. Genom den familjen lärde jag känna ett äldre par som bodde i huset. Så jag var ofta här och lekte som barn och när jag blev tonåring var detta en plats som jag var mer på än hemma. Då hade min fosterfamilj så många barn och jag kände att jag behövde mer stillhet omkring mig än jag kunde få hemma.
Paret här gav mig små uppgifter men också tid för samtal om olika saker och frågor. Jag fick hjälp att bearbeta den sorg och saknad jag känt så länge av att mina biologiska föräldrar inte ville eller kunde ta hand om mig. Det viktigaste jag fick med mig här var att de visade mig att Gud vill varje människas liv och att livet är betydelsefullt. På något sätt växte en tro på Gud fram här i deras gemenskap. De bad ofta en kort bön ihop med måltiderna, men också då vi hade samtalat om något som berört. På en av väggarna fanns en vacker bild av Jesus som har en massa folk omkring sig, och allra närmast honom mindre barn och tonåringar. Jag kunde identifiera mig med dem på tavlan. Att jag också ville vara där, nära Jesus. Vi pratade om det här hemma i huset och de förklarade för mig att Jesus också vill vara nära mig. Att det var ömsesidigt den där önskan att vara nära. Så jag bestämde mig för att jag också ville följa Jesus, så som många gjort och gör i de berättelser jag fått höra.”
”Oj, då, vad tiden går”, sa mannen och tittade på sin klocka. ”Ni tycker kanske inte det är så intressant, men för mig är det guld att få vara Guds barn. Högsta vinsten, skulle man kunna säga. Och jag vill gärna berätta att det är Guds önskan för varje människa som Han skapat. Inte bara för mig.” Jag nickade svagt. Mannen hade berättat så bra om den relation med Gud som jag också ville leva i, men så ofta önskat att jag kunde förklara bättre. Högt sa jag: ”Jag tror också, men jag saknar människor att be tillsammans med. Jag har inte bott här så länge och jag har tyvärr inte träffat andra kristna än.” Min vän Erika hade varit tyst länge, men nu sa hon: ”Min mamma bad också och hon berättade ofta om Jesus för mig. Sen hon dog har jag också längtat efter någon som kan hjälpa mig att be och lära känna Gud. Jag har så många frågor om Gud, om varför mamma dog, varför livet blev som det blev, varför världen ser ut som den gör. Så många frågor jag hade önskat att min mamma skulle hjälpt mig med, men hon finns ju inte längre”, säger Erika och jag hör henne stilla gråta.
Vi är alla tysta en stund, men sen säger mannen stilla: ”Vet ni att ikväll träffas jag med några vänner här. Kristna vänner. Vi brukar läsa några Bibeltexter och samtala kring dem. Sedan ber vi tillsammans. Ni får gärna komma och vara med oss”. Erika och jag tittar på varandra, för att försöka avläsa den andras reaktion och förstår strax att båda vill det. Vi tackar JA, tackar så mycket för besöket och drar oss mot porten.
Tänk att dagen skulle leda till det här, tänker jag tyst för mig själv. Nog för att jag ville veta mer om huset, Gluggen och själva stan, men inte hade jag väntat mig den här utgången. Det var ju faktiskt Erika som hade varit modigast och som var den som fått det här mötet med mannen att ske. Eller var det kanske någon högre än så som planerade för våra liv? Den tanken kändes varm i hela kroppen. Vi var båda del av något större än vi själva förstod. På vägen ut hade jag sett att det låg en Bibel uppslagen inne i verkstaden. Också den bilden bar jag nu med mig som ett varmt minne.
Ute på gatan stannade vi. Jag förstod att Erika inte hade ork för någon längre promenad, men föreslog att vi skulle gå upp och sätta oss på caféet vid torget. Vi behövde få lunch snart och det där besöket på caféet hade inte blivit av när jag varit här tidigare. Så nu var verkligen ett rätt tillfälle att ”göra slag i saken”. Så vi gick sakta upp mot torget. Vi var båda tysta. Hade nog fullt upp i tankarna båda två. Vi pratade inte så mycket om det som sagts hos mannen i huset. Mannen som vi nu visste hette Glenn. Men vi uttryckte båda en nyfikenhet och förhoppning inför kvällens träff.
Det blev en lugn och avspänd stund på caféet. Det fanns många sällskap kring de olika småborden och det var som om vi var del av en större gemenskap på något sätt där vi satt mest som åskådare. Erikas och mina samtal hade nästan helt avstannat medan många andra samtalade. Vi lyssnade på andra, tog in intryck, vilade och funderade båda två, tror jag.
Vi fick en stunds vila i husbilen, efter att jag tagit en egen promenad över bron till andra sidan av Borgen. Erika hade suttit och läst medan jag promenerade. Skönt att bara få sträcka ut sig en stund och försöka slappna av.
När vi på kvällen kom hem till Glenn var det redan några personer där. Och efter det kom ytterligare två. Så vi blev åtta personer sammanlagt. I vanliga fall brukar jag vara väldigt tyst i nya sammanhang men mötet med Glenn tidigare idag hade gjort mig frimodigare. När vi läst de Bibelord som var föreslagna och pratat omkring dem, kom jag också in på tanken att det inte var en slump att vi kom hem till Glenn idag. Erika hade ju tagit initiativ och steg som egentligen hade med min önskan och nyfikenhet om huset att göra, inte hennes. Sammanlagt hade resultatet blivit att vi båda fick våra önskningar uppfyllda. Hittade andra som liksom vi ville lära känna Jesus. Så bad vi tillsammans innan Erika och jag gick tillbaka till husbilen. När det var dags att sova föreslog Erika att vi skulle be aftonbön tillsammans. Så det gjorde vi.
Det blev fler resor till Borgen efter det. Både Erika och jag blev snart vänner med fler. Det visade sig att ett par bodde nära mig. I ett av husen i närheten som jag sett på kartan över området. Här kunde jag nu också stanna till och växla några ord ibland när jag var ute på mina promenader. Det var ett ungt par som bodde där. De skulle snart få barn och kanske jag skulle få vara barnvakt där ibland.
Jag var en nykomling i många sammanhang men hade på de här månaderna fått vänner på olika sätt. Tänk att vänskapen med Erika på arbetet skulle leda till att vi båda blev del av en kristen gemenskap. Jag har så mycket att tacka Gud för! Det är något jag ofta blir påmind om.