Den sjätte stolen
Stina greppar hårt om rollatorn. Det känns halkigare än hon väntat sig, trots att hon har tagit på sig de grova skorna idag. Stina vill så gärna ta en promenad runt kvarteret denna tidiga marsmorgon. Hon vaknade halv sex och såg att det kommit snö under natten. Det såg så vackert och inbjudande ut på något sätt, tyckte hon. Hon minns alla gånger då hon som barn rusat ut och slängt sig i snön liknande morgnar. Även om hon inte är så rörlig längre, är det som om det spritter i kroppen när hon tittar ut genom sovrumsfönstret.
Här hemma kring husen på Bokbacken har vaktmästaren redan varit ute och saltat på gångarna. Däremot ser snön orörd ut på flera andra ställen; vid trottoaren och ute på gatan. Några spår av hund och hundägare finns det, men mest ensamma fotspår lite här och var. Det dalar hela tiden nya snöflingor och spåren på gatan täcks fort av ny snö. Stina måste hålla koll på var hon sätter fötterna, för hon tror att det kan vara halt på vissa ställen och vill inte halka. Vilken bra uppfinning med rollatorn, tänker hon.” Annars hade jag inte vågat ge mig ut i vintervädret”, säger hon högt för sig själv. Det blir ingen lång tur, men Stina hinner få den sköna känslan av snö och vinterkyla mot huden och att detta att få röra sig på orörd snö en stund. Det är tillräckligt för att känna sig levande, tycker hon.
Nu ska det smaka extra bra med frukost, tänker Stina, när hon kommer in i värmen igen. Hon borstar av sig snön i hallen, medan hon samtidigt sträcker sig in mot köket och försöker se vad det står på ugnsklockan. Oj, klockan har visst redan hunnit bli kvart i sju. Idag satte Stina tvättid redan på morgonen, för att hon vill hinna vara klar till lunch. Då är det bäst att hon kör igång maskinerna direkt, även om det bara är två tvättar idag. Det är mycket att ordna med på förmiddagen.
Ett par av hennes vänner skrev ett sms igår om att de kommer med färdig lunch idag . Vilken lyx att bli bjuden på mat, tycker Stina, men allra roligast är förstås att få ett trevligt besök. Vännerna brukar träffas en gång varannan vecka, men då kvällstid. Undrar om de har någon överraskning med besöket idag, funderar Stina. Det är inte ofta de möts dagtid. Hon lastar de två tvättpåsarna och tvättmedlet i rollatorn och går ut igen. Till tvättstugan är det gångväg under tak. Där blir det nästan aldrig någon snö. Kanske för att det så sällan snöar här i södra Skåne förstås. Inte heller idag har det hittat in några snökorn här. Blåsiga, blöta höstdagar kan det vara svårt att hålla undan lövhögarna och passera dem med rollatorn. Men nu är gången torr och ren. Stina noterar först nu att det inte blåser idag och tänker på sina vänner som ska ta sig hit idag.
Stina sätter nyckeltaggen mot dörröppnaren till ingången vid tvättstugan och dörren går upp. Skönt att ha så nära och att slippa trappor och hiss, tänker hon. Den inglasade hallen utanför tvättstugan, där också en av trapporna till övervåningen finns, har nyligen blivit renoverad. Nu är det är inte så många stora växter här längre och alla fuktfläckar är borta från väggarna. Golvet är nytt. Rent och fräscht. Mer inbjudande. Däremot är det samma bord och fåtölj som tidigare. Mer funktionellt än snyggt. Stina reagerar på att någon har ställt en stol i ena hörnet. En stol som inte passar in i den här miljön. Den har hon inte sett där tidigare. Kan den ha stått där utan att hon lagt märke till den? Hur har den hamnat där? Ja frågorna kommer inom Stina men hon har ingen att ställa dem till just nu denna tidigare morgon.
Stolen är i mörkbetsat trä och har en hög rygg. Det ser ut att vara en stol till ett äldre matbord och passar inte alls in bredvid det låga soffbordet. Sitsen och ryggen är klädda med ett ljusare grönt tyg. De två stängerna på varsin sida om ryggplattan är som svarvade pinnar i ett jämt mönster. Överst på ryggen finns en odefinierbar dekoration. Kanske är det en grupp av ekollon och ekblad. Stina vet inte så noga. Det är i alla fall ingen stol som är inköpt på IKEA, tänker Stina, och inte heller en stol som hon sett hemma hos någon hon varit hemma hos. Liknar mer en stol som skulle kunna stå på ett museum. Så gamla är i alla fall inte husen här, men kanske någon som bor på Bokbacken är intresserad av antikviteter, tänker hon. Stolen hade i alla fall passat bättre tillsammans med ett helt möblemang är Stinas uppfattning.
Det går fort att lägga tvätten i maskinerna och fylla på tvättmedel. Sen väntar äntligen frukost för Stina. Hon laddade kaffebryggaren innan hon gick ut på den tidiga promenaden. Då hade hon väl inte tänkt att det skulle ta så lång tid innan det blev kaffe, men det var värt väntan, tänker hon så här i efterhand. I köket plockar Stina fram fil, frukt, bär och müsli. Det ligger några skivor bröd i en påse och Stina stoppar ner ett par av dem i brödrosten. När hon hackat frukt och lagt dem i en skål, häller hon på fil och sin egengjorda müsli med några bär och lite honung över. Sen trycker Stina igång kaffebryggaren. Den puttrar som vanligt. Trots att hon så många gånger avkalkat den blir det ingen skillnad på ljudet. Man vänjer sig också vid det, tänker hon. Sen går timmarna fort med disk, plock, tvätt och förberedelser inför besöket.
Vännerna kommer med fina hemmagjorda räksmörgåsar lagom till lunch. Det vattnas i munnen bara Stina ser smörgåsarna. Och hon gläds när hon hälsar på sina vänner. De heter Stanley, Eva, Kina och Sven. Tänk vad fina vänner jag fått här, säger hon till dem, och tillägger: Välkomna in i värmen! Stina dukar fram tallrikar och bestick. Kaffekopparna är redan placerade på bordet. Samtalen växlar mellan olika ämnen.
De här vännerna har Stina lärt känna genom kyrkan som hon blev inbjuden till när hon flyttade hit till Bokbacken. Någon av grannarna berättade att det fanns en kyrka bara ett kvarter bort. Kyrkan där inbjöd till gudstjänst på söndagseftermiddagarna. Hon nappade på inbjudan. Det dröjde inte länge förrän hon kände sig hemma med ett par av dem som hon mötte i kyrkan. När de sedan inbjöd henne till en hemgrupp som träffades varannan vecka, lärde hon snart känna de andra i gruppen också. Eftersom Stina nu har svårt att gå längre sträckor, blir det mest att de möts hemma hos henne. Dels också för att de träffas kvällstid, dels för att Stina ogärna åker buss ensam. Kyrkan är så nära att hon lätt promenera bort till den.
Efter en stund höjer Stanley rösten lite och säger att han har något han vill säga. Det visar sig att han fått ett erbjudande om att komma hem till någon som bor i ett av de äldre husen på Fridhem. Själv bor Stanley flera kvarter bort från Stina men gillar att gå långa promenader. Både för att hans hund behöver rastas, men också för att han tycker om att vara utomhus. Stanley berättar ofta om alla fina trädgårdar och parker han passerat, nya upptäckter i området, människor han mött och delvis lärt känna. En av dessa personer han ofta mött är en äldre dam som ibland är ute med sin hund. Hon skiner alltid upp när hon ser Stanley och vinkar på långt håll. Då har han inte hjärta att gå en annan väg, utan möter upp henne nära hennes tomt. Varken damen eller hunden orkar gå längre sträckor. Damen heter Anne och hunden heter Svante. När Svante hälsar på Stanleys hund Lisa, blir det oftast ett samtal mellan Stanley och Anne. Ett samtal som oftast har handlat om vädret.
Idag berättar Stanley att Anne erbjudit honom att komma hem och se huset hon bor i. De senaste gångerna de mötts har de pratat en del kring antikviteter. Anne verkar vara lika intresserad som Stanley av gamla saker. De har gett varandra tips på böcker och TV-program, men också delat minnen av saker de sett eller haft i sina ägor. Ett par gånger har Stanley haft något föremål med sig i väskan som han plockat upp och visat Anne. Det är så roligt att dela med sig av minnen och kunskaper till någon som har samma intresse. Stanley skulle gärna vilja se Annes hem. Det har väckts en nyfikenhet i deras samtal. Men Stanley har inte fått någon inbjudan. Förutom väder, hund och antikviteter har Anne också berättat om trädgården som breder ut sig bakom det stora huset. Det har gjort Stanley ännu mer nyfiken, och han skulle gärna vilja se hur den ser ut. När de har mötts några gånger har Stanley berättat om sina vänner för Anne. Berättat om att de är fem personer som brukar träffas hemma hos Stina varannan vecka och äta en enkel måltid. Därefter studerar de Bibeln tillsammans, samtalar och ber. Stanley har beskrivit dem som väldigt nära, kära vänner och människor som man vågar prata med allt om. En nära vänskap.
Anne har faktiskt låtit nyfiken på gruppen flera gånger. Hon har ställt en del frågor om vännerna och deras gemenskap. Så Anne har förstått att Stanley gärna vill dela sina upplevelser med dem. Anne har inte något emot det, utan tycker det vore trevligt om de någon gång kunde träffas så att hon också lärde känna dem. När Stanley en dag frågar om det skulle vara möjligt att få se hennes fina hus på insidan, blir Anne inte överraskad. Hon säger att det är ok att också ta med sig vännerna. Stanley blir glad och upprymd. Kanske det kan bli längre fram i vår, då trädgården börjar grönska. Stanley lovar återkomma när han frågat sina vänner om de är intresserade av att följa med.
Så nu får vännerna frågan. Stina blir nyfiken när Stanley berättar. Vad modig han är, tänker hon. Låter som han nästan har inbjudit inte bara sig själv, utan hela gruppen, till en nästan okänd person i grannskapet. Visserligen har de redan en bild av Anne genom Stanleys berättelser, men att själv få möta henne vore roligt. De börjar samtala kring hur ett sådant besök skulle se ut. Vad kan det finnas i det fina huset som de alla sett någon gång. Stina är nog mest intresserad av att se trädgården. När de samtalat fram och tillbaka kring besöket, börjar de hitta några gemensamma önskemål.
Det får blir fram i slutet eller mitten av maj, så att mycket av grönskan har kommit igång, tycker Kina. Ja, annars får inte trädgården komma till sin rätt, säger Stina. Någon vill också att Stanley ska försäkra sig om att Anne verkligen orkar med att alla kommer. Eva vet hur det är att fatta beslut bara för att känna sig tvingad, och håller med. Hon framför tydligt att Stanley måste fråga en gång till om det är ok. Och Stanley lovar fråga Anne en gång till och vara tydlig med att vännerna inte vill tränga sig på. Om inte Anne orkar är det bättre att Stanley själv går dit och sen berättar om sina upplevelser.
Ändå kan de inte låta bli att åter prata och fantisera om hur det skulle vara att komma på besök hos Anne. Äntligen få se insidan av det fina huset, som både ser inbjudande och stängt ut med gröna växter som klänger på huset. Vi kan väl köpa med oss fikabröd om vi ska gå dit, säger Stina. Om vädret tillåter så kan vi kanske sitta ute i trädgården en stund, föreslår hon. Det låter som alla tycker det vore trevligt. Men det får bli en blomma till Anne också, tycker Sven. En blomma som damen kanske kan ha ute i sin trädgård sen. Det här är ju ett speciellt besök, där de flesta inte har en aning om vem de ska hälsa på. På något sätt vill Sven att de ska uttrycka sin tacksamhet över att få gästa Annes hem. Det blir mycket bra med en blomma eller grön växt, tycker alla.
Nästa gång hemgruppen möts har Stanley bestämt en tid med Anne. Det blir en tisdagseftermiddag i mitten av maj, om det passar gruppen. Anne har ett par sjukbesök inbokade de närmaste veckorna. Sen skulle hennes barnbarn ha en kompis boende i huset ett par veckor. Anne pratar ofta om en kille som heter Pelle, säger Stanley. Kanske det han som är hennes barnbarn, men han har inte velat fråga för mycket. Anne tyckte också att det vore trevligt om åtminstone några av träden hade börjat slå ut i när de kommer på besök. När Stanley hör henne beskriva trädgården hör han också hur glad och stolt hon låter. Det ökar på hans längtan efter att se den i verkligheten, då när den kanske är som bäst. På våren eller försommaren. Det väntade besöket hos Anne blir ett ofta återkommande samtal när vännerna möts de närmaste veckorna.
När tisdagen den 15 maj kommer möts hemgruppen först hemma hos Stina, som bor närmast Anne. Stina har köpt kaffebröd och Sven kommer med en röd pelargon i famnen. Så går de då iväg, i Stinas takt. Gruset knastrar under rollatorn. Hon känner sig inte stressad för de är ute i god tid. Alla är måna om att hon inte ska halka efter.
Anne står redan utanför det stora huset och väntar. Nog känner Stina igen henne, men de har aldrig hälsat på varandra. När Stina flyttade hit för fem år sedan, kunde hon cykla och hon cyklade gärna varthän hon hade ärenden. Det blev ofta en tur ner till Öresundsdammarna och andra parkområden. När hon cyklade till havet blev det oftast förbi Annes hus som hon kom. Det är ett av de många vackra husen som ligger ännu närmare havet än Bokbacken. Mörkt tegelhus med mycket murgröna. Lite mystiskt, tycker Stina, när hon tänker på det.
Många hus i området är så vackra och det var lockande att också titta in i trädgårdarna. Stina hade lagt märke till Anne och hunden, som var som oskiljaktiga. Hunden följde henne när hon gick och rensade ogräs i rabatterna eller hämtade posten. Men följde henne också på de långsamma promenaderna kring huset. Stina kom aldrig så nära Anne att det hade känts naturligt att hälsa, men nu har hon sin chans. Hon sträcker fram handen och presenterar sig. Säger också att hon är glad att få följa med Stanley, och att hon hört honom berätta så mycket intressant om vänskapen med Anne. Hälsningsproceduren med alla tar ett tag. Stina hinner lägga märke till att det finns både ramp och räcke vid ingången till huset och borta vid gången som leder bakom husknuten. Troligen till trädgården. Hon får lugna sig och vänta på vad som bestäms. Huset först eller trädgården först. Stina väntar.
Anne berättar att hon redan dukat ut porslin och kaffetermos i trädgården och pekar mot hörnan av huset. Hon säger också att hon gärna vill lära känna dem och då får de tillfälle till det vid fikat. För Stina känns det som en bra ordning. Att hon också får lära känna Anne lite mer innan hon ser hennes hem. Sällskapet går iväg runt husknuten och Stina följer sakta efter. Vid rampen väntar Kina. Hon vill försäkra sig om att det går bra för Stina att ta sig ut i trädgården. Det värmer i hjärtat att se in i Kinas varma ögon. Och allt går bra.
Oh vilken skönhet som öppnar sig där bakom huset. Blommor och grönt i många nyanser. Rabatter och bersåer. Buskar, häckar och träd. Det är så ombonat att man inte tänker på att det finns hus runt omkring, tänker Stina. Det här hade hon inte kunnat bilda sig en uppfattning om bara genom att cykla eller promenera förbi huset. ”Tänk att en enda trädgård kan rymma så mycket!”, säger hon högt.
Flera bänkar är utplacerade i trädgården och två mindre bord med ett par stolar bredvid på ett par andra ställen. Stina ser Anne stolt peka, än hit och än dit, och berätta om olika växter och träd. Ett stort brödträd med sin mörka färg bryter så vackert av i stil och utseende mot de mörklila och ljuslila syrenbuskarna bredvid. En björkstam lyser upp, slät och vit. Stammen ser nästan målad ut, för så perfekt är barken. Anne berättar att det är en himalayabjörk. En annan trädstam är kopparröd, och det som ser ut som att barken flagnar längs hela stammen. Det är visst en sorts körsbärsträd; klotkörsbär, och trädet blommar fortfarande med små vita blommor.
Stina känner igen både valnötsträd och näsduksträd i trädgården. Sådana träd finns också hemma på Bokbacken. Hemma blommar näsduksträdet väldigt rikligt det här året. Hon har flera gånger varit ute och fotograferat skönheten. Även skickat foton till några av barnbarnen. Tänk vad Gud är fantasirik, uppfinningsrik. Det är som om hon kan se Gud le när han skapar de olika träden och växterna. Så många varianter på träd och växter det finns att glädjas över. Hon skrev också en hälsning till barnbarnen när hon skickade foton på näsduksträdet : ”Vilken Gud vi har
🙂 Så mycket vackert Gud har gjort! Också er :-)”. Hon vill gärna påminna dem om att de är älskade och väntade av Skaparen själv. Det som hon själv ofta påminner sig när hon tackar Gud. Tänk att Gud vill ha en relation till varje människa! Ingen behöver vara ensam.
På ett bord nära altandörren ser Stina att det är dukat med blå och vita kaffekoppar på en bricka. Bredvid står en vit termos och den vackra röda pelargonian som Sven köpte med sig. Han har tydligen överlämnat den när Stina hamnade på efterkälken vid rampen. Det är fint att se det inbjudande bordet och veta att hon ska få sitta ner där om en stund.
Vännerna går än hit och än dit. De är intresserade och pekar de också, precis som Anne. Ibland ropar de bort till henne eller till Anne. Anne försöker svara på frågorna som kommer, och de flesta har hon svaret på. Stina är imponerad av den kunskap hon har och frågar Anne hur hon orkar hålla i ordning denna fina trädgård. Det visar sig att ett av hennes barnbarn bor hos henne. Han heter Pelle och är väldigt intresserad av växter, han också. Därför har han gått på Alnarps folkhögskola och arbetar med att anlägga trädgårdar. Då förstår Stina varför det kan vara så välordnat, trots Annes svårigheter att röra sig.
De två kvinnorna samtalar lite själva där de sakta rör sig på gångarna. Det är som om de har en ingång i samtalen som liksom går av sig självt. På flera punkter känner de igen sina liv. Det där med att bli ensam när ens livskamrat dött, men också att förlora rörligheten när man tidigare varit så glad åt att cykla, promenera och resa. Båda kan uttrycka tacksamhet över det som varit men också förstå frustrationen över att ofta få be om hjälp där man inte kan. Stina är glad att kunna berätta om hur vännerna varit hennes stöd också här. Det var lite svårt i början men nu känns det naturligt att ringa någon och be om hjälp när hon behöver. Ibland kan det bara vara om att få ett råd, någon att samtala med, andra gånger kanske hon behöver handla något som är för tungt för henne att bära.
Så blir det dags att fika och Stina öppnar bagen hon satt i rollatorn. Hon överlämnar kakburkarna med bullar och småkakor som hon köpte på konditori Semlan i morse och försiktigt lade ner i sina gamla burkar med vackra motiv som hon ofta använder. Stina blir glad när hon ser minerna på vännerna och Anne när de tittar ner i de fina plåtburkarna. Det doftar gott av kaffebrödet. Kaffetermosen går runt och snart kommer samtalen igång igen.
När kaffet är slut och samtalen börjar avta, reser sig Anne och säger att nu är de välkomna in. Hon har öppnat altandörrarna på vid gavel och de kan se in i ett välmöblerat rum. Eva och Sven plockar ihop det som står på bordet och tar med sig det på en bricka när de går in. Brickan ställer de på bänken innanför dörren. Även om det är en ramp också här, får Stina be om hjälp att ta sig in. Det känns lite osäkert med underlaget och hon är tacksam för hjälp. När hon tittar upp blir hon fundersam. Det står ett mäktigt träbord innanför dörren. Runt bordet står fem stolar och Stina tycker hon känner igen utseendet på dem. Det var väl en sådan stol hon såg i tvättstugan någon gång i mars och som fortfarande står kvar där. Hon går fram och tittar noggrannare. Ja som hon minns det är det precis en likadan stol.
Alla i sällskapet är kvar i rummet och verkar helt uppslukade av det de ser. Stina försöker höja rösten för att göra sig hörd i sorlet. Visserligen är de inte så många men det blir ganska högljudda samtal då de flera av dem hör dåligt. Sven hjälper henne med att vissla till. Så får Stina berätta om morgonen hon kom till tvättstugan och stolen som helt plötsligt hamnat utanför den. Stolen som av en fortfarande okänd anledning står placerad där. Anne lyssnar också intresserat.
Det visar sig att Anne lämnat in en av stolarna för att kläs om i början av året. När hon kontaktat firman och frågat om och när den blir klar har de svarat att de inte förstår vart stolen tagit vägen. ”Så nu är en bit av gåtan löst”, säger Stina, men är tveksam till om de någon gång ska få veta hela sanningen. Det är i alla fall väldigt roligt att det här besöket också blev till hjälp för den sjätte stolen att hitta hem till sin rätta ägare. Möblemanget hemma hos Anne blir komplett igen.
Dagen efter kommer Annes barnbarn och hämtar stolen. Pelle pratar med några av Stinas grannar om mysteriet med stolen. Ingen verkar veta hur stolen hamnat på Bokbacken, men det finns många teorier som florerar. En kring en flyttfirma som hämtade bohag hos någon i slutet av februari, en annan kretsar kring en privatperson som har lämnat bohag till samma lägenhet i den delen av husen några veckor senare. ”Kanske de passat på att lämna av stöldgods då; sådant de inte kunnat sälja”, har någon sagt. Det är bara misstankar och ingen har sett något. Även om det finns fler tankar kring stolen, så stannar samtalen vid dessa. ”Det kanske är så att hela gåtan får bli olöst men det har varit intressant att få vara en del i dess upplösning”, säger Stina och ler med hela ansiktet. ”Stolen har hittat hem och en ny vän till gruppen har också gjort det”.