Vems är båten?
Det ligger en båt uppdragen på stranden. En liten motorbåt i trä. Det är det första fiskarna lägger märke till när de närmar sig hamnen denna tidiga morgon. Det finns en liten sandstrand till vänster om inloppet till hamnen. Där ligger båten, synlig från havet men skymd av vass för den som vandrar längs stranden. Båten är ingen som fiskarna känner igen. Den låg inte där när de gav sig ut till havs i natt.
Fiskarna har alltså nu kommit åter med sin fångst efter nattens och tidiga morgonens arbete. Ja fångst och fångst, det är lite si och så med den, men en äldre man delar med sig till de andra. Mannen heter Per. Han är pensionär sedan många år och hänger med ut ganska ofta då han tycker det är trevligt med sällskap. Resten av dagarna sitter han mycket ensam. En mindre torsk behåller Per. Den rensar han snabbt och vant, och lägger den i en liten plasthink. Torsken får följa med honom hem och bli dagens huvudmål, tänker han.
När fiskarna står där och hjälps åt att göra i ordning efter fisket, samtalar de bl a om båten de sett uppdragen på stranden. Vems kan den vara? Ett par av fiskarna går efter en stund bort till strandremsan och ner mot vattenbrynet. Ingen människa syns i närheten. Bara långt bort längs strandpromenaden syns någon promenera. Någon som har en hund springande lös omkring sig. Troligen ingen båtägare, säger de till varandra. Det finns inga spår av ägaren inne i eller kring båten heller.
Vem kan ha anledning att stanna till vid deras lilla by så här en tidig morgon, undrar man. Det märks av lite oro i samtalen. Många samtal under de två sista åren har handlat om tjuvar som använder olika knep för att överraska. Som om de har studerat människors dygnsscheman och passar på att gå in i boningshus, uthus, garage precis de timmar man inte är hemma. Ett par av fiskarna har haft besök av tjuvar i sina hem, men det var länge sedan nu. Men i någon by norröver hade man inbrott i flera hus för ett par månader sedan. Samtalen har inte lett till någon konkret lösning för att förhindra sabotage, men Per har känt sig ansvarig för att ta lite fler promenader för att hålla uppsikt över båtar, båthus, hus, uthus, garage.
Tankarna går också runt i Pers huvud nu angående båten på stranden. Fantasin skenar. Eller är det kanske ett skydd för att möta det som kan vänta, tänker han. Hur skulle det vara att komma hem och upptäcka att någon varit inne och rotat i ens saker. Det är snarare det, känslan av att någon ovälkommen rört sig i ens hem, än att något speciellt skulle ha blivit stulet som oroar honom. Att vara ensam betyder också att inte ha någon att dela en sådan upplevelse med. Per påminns om ensamhetens baksidor. Det känns dubbelt tungt idag.
Per har inte så mycket mer att ordna med i hamnen. De andra ska sälja och leverera det mesta av sin fångst, och Per känner ingen lust att sitta kvar på bänken de satte sig på under samtalat. Inte ens för att ta den sista slurken kaffe som han vet finns i hans termos. En fin morgon, när solen värmer, kan det annars vara trevligt att sitta länge i hamnen och se dagens början för många som rör sig i byn. Då kan det dyka upp en hel del människor efter hand och bli oväntade möten. Någon tar en tur ner för att se om man kan få köpa fisk, andra tycker bara det är trevligt med en pratstund. Flera tar hunden med och Per som älskar djur, känner de flesta hundar i byn. På sommaren är det många, både av bybor och fritidsgäster, som åker ut med picknickkorg i sina båtar. Det finns många öar att stanna till vid och bada. Idag skulle bara samtalen om orosmolnen fortsätta och oroa än mer om han blir kvar, tror Per. Trots att byborna inte sett båten ifrån land skulle de snabbt få reda på att den ligger där och dela samtalen och frågorna. Per väljer att säga hej då och vandra hemåt.
Hemma sitter en ung flicka på trappan till Pers hus. Hon har en stor bag i läder vid sina fötter. Flickan är klädd i en färgglad overall och har röda gympaskor på fötterna. När Per öppnar grinden och går grusgången upp mot huset reser sig flickan och tar några tveksamma steg emot honom. Det finns inget han känner igen hos flickan men ändå känns det inte olustigt att hon är där. Hon ser ofarlig ut, tänker han, även om hon ser lite avvaktande ut. När de möts sträcker han fram handen och flickan tar den. ”Jag heter Linda”, säger flickan. ”Min mamma var här i byn när hon var ung och då hyrde hon ett rum i det här huset.” Hon stannar upp lite och pekar upp mot huset, men fortsätter sen: ”Mamma dog för några månader sedan och jag har läst en del i hennes anteckningsböcker. När hon skrev om sina upplevelser i den här byn, bl a om hur glad och trygg hon kände sig det halvåret hon bodde här, bestämde jag mig för att leta reda på stället hon berättar om.”
Per letar i sitt minne. Det har varit många personer under alla år Per ägt huset, som hyrt eller lånat övervåningen för kortare eller längre perioder. Många i byn vet att Per gärna lånar ut den delen av huset, då han ändå bara använder bottenvåningen. De vet också att han gillar sällskap i huset. Därför har det blivit en hel del möten av nya människor för Per under åren. Han kopplar inte direkt ihop någon av de människor han mött med en kvinna som hade en dotter, men det viktiga känns nu att ta hand om flickan som kommit för att hälsa på i huset. Han går upp för trappan, öppnar ytterdörren och säger: ”Vill du följa med in? Du kan se dig omkring i huset medan jag gör i ordning kaffe. För du dricker väl kaffe, förresten?”, säger han och stannar upp i dörröppningen. Linda nickar och kommer efter uppför trappan.
Så kommer Per på att han måste ju fråga om båten. ”Var det din båt som låg uppdragen på stranden här nere?”, säger han till Linda. ”Ja, jag är inte så van vid att lägga till vid en brygga. Jag har bara lånat den här båten i sommar och det har inte blivit så många turer. En kompis till mig är fiskare och han hjälpte mig att ta reda på bästa färdvägen till byn. Det är hans fina lilla båt och han har fått lära mig köra den. Han har också visat hur man läser ett sjökort och berättat om vilka regler som gäller på sjön. Detta är första turen jag gör ensam,” säger Linda.
De går in i huset. Flickan blir ganska tyst när hon kommer in, men tittar sig nyfiket omkring. Per säger att hon kan gå upp på övervåningen om hon vill. ”För det är väl i så fall där som din mamma skulle ha bott, om det nu är det här huset hon menar i det hon skrivit. I så fall kanske du känner igen något du ser från hennes anteckningar. Jag har inte ändrat så mycket i huset under åren. Har du några frågor kan vi gå tillsammans upp efter fikat”, säger Per. Så visar han Linda trappan till övervåningen och hon lägger väskan ifrån sig och går upp.
Det känns roligt att ha någon att fika tillsammans med, tänker Per. Han känner sig glad när han står där i köket och brer några smörgåsar till kaffet som håller på att bryggas i termoskannan. Han plockar fram en sliten gammal bricka och ser en duk ligga i samma låda. Det var länge sedan han dukade för fika i trädgården. När han är ensam sätter han sig bara på trappan med sin kopp och sin smörgås. Per tar med sig duken, men också en trasa. Det kan vara smutsigt på sittmöblerna och bordet har säkert haft många besök av både fåglar och insekter sedan han satt där senast. Han går ut och torkar av bord och stolar. Per lägger på den röd- och vitrutiga duken. Krukan med en röd pelargon som står på en bänk, sätter han i mitten av bordet för att vinden inte ska bära i väg med duken. Han hoppar över dynorna idag. Det är torrt och lagom varmt och det känns onödigt att ta ut dem för en fika, bestämmer han.
Det är så vackert i trädgården, tänker Per och tittar ut över området. På något sätt känns det ännu vackrare nu när han har någon att dela upplevelsen med. Per står där och drömmer och njuter en stund, men vänder sig sedan om och går in i huset igen för att skölja trasan och hämta fikat. Det visar sig att Linda redan kommer ner i köket igen. Hon ser glad ut. ”Det var flera saker jag känner igen ifrån mammas berättelser”, säger hon. ”Om du har tid vore det väldigt roligt om du följde med upp sen. För det är en del jag skulle vilja veta mer om,” säger Linda. ”Visst, visst”, säger Per, ”jag har all tid i världen”, lägger han till.
Så tar Per brickan med koppar och smörgåsar och säger att ”nu går vi ut och njuter av den vackra morgonen”. Linda har bett om mjölk till kaffet och Per har hällt mjölk i en liten gräddsnipa som han också sätter på brickan innan han är klar. Linda håller redan i termosen och de går ut tillsammans. Tyst gör de i ordning dukningen i trädgården. Porslinet blänker i morgonsolen. Linda tittar sig omkring där hon sitter. Det är som om Per kan se hennes ögon tindra i det glada ansiktet när hon vänder sig än hit och än dit för att kommentera det hon ser. Han känner själv en glädje i att någon annan också njuter av trädgården som han trivs så bra med. Per knäpper sina händer och ber en tyst bön: ”Tack Gud för allt gott du ger. Amen”. Sen säger han varsågod till sin gäst. Hon tittar lite nyfiket på honom och frågar om han är kristen, ”för det såg ut som om du bad”, lägger hon till. Så berättar Per kort om sin tro och hur tacksam han är för att ha Gud som sällskap i sitt liv.
Det blir en lång stund i trädgården med fängslande samtal kring trädgårdsbordet. Ganska snart kommer de in på Lindas anledning till att komma hit. Bilden av en tystlåten, ledsen kvinna som ringer på dörren hos Per en kall marsdag, träder fram. Linda berättar om att hennes mor blivit våldtagen och gravid och därför bestämt sig för att fly hemmet. Trots andras råd, valde hon att bära och föda sitt barn. ”Mor hade läst om någon som hyrt rum här en sommar, och de bilderna som hon fått vid läsningen hade stannat kvar som något gott i henne. Därför letade hon upp artikeln. Hon ville vara långt hemifrån när hon lät barnet växa i magen, men ville också vara på ett ställe där hon kunde känna sig trygg”, säger Linda. Allt det där har Linda fått uppdaterat för sig när hon läst i sin Mors anteckningsböcker. Så blev det alltså att hennes mor tagit kontakt med Per. De hade kommit överens om att hon skulle hyra lägenheten för ungefär ett halvår, men inget mer. Per frågade inte heller.
Nu börjar det dyka upp minnesbilder hos Per. Han är inte säker, men en stark minnesbild av en person väcks till liv. I början hade den kvinna han tänker på, som hyrt lägenheten för en längre period, mest hållit sig inne i lägenheten. Det fanns ett kök men han kände nästan aldrig doften av lagad mat komma uppifrån. Han såg kvinnan gå och komma från affären ibland under de första veckorna. Även om han fanns i trädgården gjorde hon ingen min av att vilja ha kontakt med honom. Stötte de på varandra vid trappan eller grinden nickade hon bara och gick vidare. Det kom inte heller så ofta post till henne som skulle gett anledning till kontakt, men om det gjorde det tog hon bara brevet från hans hand, tackade och gick upp till sig.
Så stötte Per och kvinnan på varandra på grusgången en tidig morgon. Hon hade soppåsen i handen och kappan öppen. Han såg att kvinnans mage börjat växa och säkert fastnade hans blick en stund extra där. Hon förstod att han sett och bekräftade snart att hon väntade barn. Det blev ett kort samtal där på grusgången, men det var som om den stunden förändrade något i deras relation. Som om kvinnan väntat ut för att se om hon kunde ge honom ett förtroende.
Efter första månaden började kvinnan gå små promenader, först i trädgården och sedan längre, många gånger ner längs havet och ibland bort i ett skogsparti. Hon vandrade aldrig omkring vid torget, utan gjorde bara snabbt sina ärenden när hon var inne i byn. Nu kom bilden av kvinnan tydligt för hans inre. Hon hette Elly minns han nu och frågar Linda om det stämmer. Hon nickar. Och detta var alltså det barn hon bar på, tänker Per med värme i blicken. ”Elly levde mest på smörgås, kaffe och sallader den första tiden”, säger Per, ”men när jag en dag frågade om hon ville äta lunch med mig tackade hon oväntat ja.” Så hade det blivit några måltider tillsammans i Pers kök. Han tyckte om att laga mat och de hade trevliga stunder tillsammans, även om de inte samtalade om så mycket personligt någon av dem. Mer än det ofödda barnet förstås, tänker han.
Nog anade Per att Elly bar på en hemlighet, men hon delade aldrig berättelsen om vem som var barnets far eller sina övriga familjeförhållanden. Däremot pratade hon mycket om hur förväntansfull hon var över vem det var som växte där inne i magen. Han hade delat hennes förväntan på något sätt. Även om han inte själv var pappa, inte heller till det här barnet, kunde han känna glädjen över att ett litet liv växte till sig här i hans hem.
Elly hade åkt in till närmaste sjukhus när det var dags att föda. Han hade fått ringa efter en ambulans när hon en natt ropade på honom att hon behövde hjälp att komma till sjukhuset. Från sjukhuset hade hon ringt några dagar efter och bara kort berättat att det var en flicka. Hon hade också undrat om han kunde packa ihop hennes saker och skicka dem till hennes hemadress. Därefter hade han inte hört något av Elly. Visst hade han många gånger undrat hur det hade gått, men han hade inte velat tränga sig på genom att ringa och fråga. Så nära kände han inte att han kommit Elly under de månader hon bott här, trots att de samtidigt delat drömmarna om det här barnet.
Nu får Per möjlighet att dela sina upplevelser och tankar med Linda. Linda suger i sig Pers berättelser om tiden då hennes mor bodde här och Linda växte i hennes mage. Det är som om Linda växer i inre styrka av det hon hör. I alla fall uttrycker hon själv det så när hon har hört vad Per mer och mer fiskat upp i sitt minne. För båda två blir händelsen så starkt levande där i den vackra trädgården. ”Det är som om jag äntligen har fått en far i mitt liv, på något sätt”, säger Linda. ”Hoppas att du inte tar illa upp, men när du berättar om min mor och hennes tid med dig och det här hemmet, är det som om du varit med mig i livet. Jag vet inte hur jag ska förklara upplevelsen bättre”, säger hon. ”Ja kanske är det så ändå”, säger Per. ”Jag har ju bett mycket för din mor och för barnet hon bar, också efter att hon flyttade. Alla gånger tankarna kom och gick om hur det blev för er två, har jag pratat med Gud om det. Bett att Han skulle ta hand om er och välsigna er. Så nog har jag på så sätt varit med i ditt liv”, säger Per och skrattar.
Morgonen har övergått i förmiddag och det blir tid för lunch. Per kommer plötsligt på att de måste ha någonting att äta. Kaffetermosen är tom för länge sedan. Ja han vill gärna att Linda stannar en stund till. Per bestämmer snabbt att den lilla torsken han fick med från den tidiga morgonens fisketur kan bli dagens lunch. ”Får jag bjuda på lunch eller har du bråttom?”, frågar han Linda. ”Jag stannar gärna”, svarar Linda glatt. ”Stekt fisk med några kokta potatisar till blir väl gott,”, säger han och Linda nickar.
För Linda kändes det självklart att tacka ja till att äta lunch med Per. Det är som om hon redan känner honom väl. Hon reser sig för att hjälpa Per bära in disken. Duken får ligga kvar. Det är skönt att sitta ute när man har möjlighet och som hon förstår har Per det också i tankarna. Per ber Linda plocka lite salladsblad och dill i trädgården, och se om det finns några fina rädisor kvar till att ha i salladen. Dillen ska han låta koka tillsammans med potatisen. Smält smör räcker som sås.
Det passar bra med mat nu, sen får han sova middag en stund. Per känner sig trött, inte bara av den tidiga fisketuren, utan också av alla intryck under samtalet. Men han känner sig också glad över att han fått dela så många upplevelser med denna livfulla unga flicka. Gamla minnen har också dykt upp och rört honom. De mörka tankarna från den tidiga morgonen har skingrats, ja kanske kan man säga att de bytts ut. Det känns skönt med liv i huset igen, tänker Per, där han står och skrubbar några nypotatisar vid diskbänken. Han ser Linda böja sig ner i trädgårdslandet och leta efter rädisor.
Det känns som att vara hemma, tänker Linda, där hon rycker upp den ena maskätna rädisan efter den andra och slänger på marken. ”Här skulle jag kunna stanna”, tänker hon.