GULDHJÄRTAT
Alva ställde sig vid spegeln i hallen och knäppte halsbandet. Sakta lät hon kedjan lägga sig runt halsen. Det var ett vackert smycke. Enkelt men vackert. Inga stenar, inget mönster, utan bara ett blankt guldhjärta men med en annorlunda form. Såg lent och varmt ut, på något sätt. Det hade en lite ojämn form. Oftast blev det bara en rutin att ta på sig halsbandet, men nu när hon såg på guldhjärtat kom plötsligt minnena tillbaka. Hon tog sig tid att studera hjärtat som hängde kring halsen och tänka tillbaka. Spegelbilden gav henne idag en tydlig minnesbild, ja flera bilder. Också av känslorna som var förknippade med händelsen då hon fick det.
”Tala är silver och tiga är guld.” Det var ett ordspråk hon hört farmor säga många gånger när hon var liten, men hon förstod inte vad det innebar i praktiken. Hur kunde det vara bättre att hålla tyst än att prata? Var ordspråket till för att barn skulle hålla tyst så att vuxna kunde prata? I alla fall var det så Alva upplevde det. Det var viktigare att vuxna fick komma till tals än att barn skulle få säga sin mening. Hon tillhörde väl inte dem som pratade mest, men ibland ville hon ändå berätta något som var viktigt. Det var ständigt detta att vänta och vänta. De flesta av hennes syskon och kusiner sprang undan och lekte när släkten möttes, men Alva tyckte ofta att det var intressant att vara med i de vuxnas samtal och berättelser. Det blev mycket att lyssna, men nog ville hon också prata ibland. Ofta glömde hon själv till slut bort vad det var hon skulle ha sagt som kändes så viktigt. Så när det någon gång blev en paus i samtalen eller berättandet hade Alva tappat tråden.
Så gick åren. Livet som liten flicka när hon bodde hemma blev mer och mer ett liv som mötte nya miljöer. Förskola, kompisar och deras familjer. När Alva började skolan var det viktigt att lära sig räcka upp handen och vara med i samtalen. Inte bara för att visa vad man kunde, utan också för att det då blev mycket mer intressant med skolan. Det var inte alltid lätt att engagera sig, speciellt då hon riskerade att genera sig om hon inte svarade rätt på lärarens frågor. Ibland tänkte hon på vad andra skulle tycka om hon visade sin okunskap. Som när hon svarade eller frågade något i klassrummet. Men det var något hos läraren som gjorde att hon oftast kände sig frimodig och ändå vågade ta chansen, även då hon inte alls var så säker. Det gjordes aldrig någon stor sak av om hon svarat fel eller låtit osäker. Erfarenheten gjorde gott i Alva.
Hennes lärare Marie hade en sådan grundtrygghet som påverkade atmosfären i klassrummet, tyckte Alva. Visst fanns det de som retades och de som försökte störa i klassrummet, men på något sätt lyckades läraren hantera situationerna på ett tryggt sätt. Det kunde visst blossa upp en strid ibland, men den blev inte långvarig. Ibland behövde någon elev lämna rummet en stund tillsammans med Marie, men det blev ingen sur eftersmak av händelsen. När Alva tänkt tillbaka på den tiden som vuxen har hon förstått att läraren haft en väldigt fin gåva som hon använde väl. Skolstarten och de första fyra skolåren känner Alva stor tacksamhet över. Miljön i klassrummet påverkade henne mycket och hon tror att det var därför hon senare i livet valde läraryrket.
I kommande årsklasser, ja redan i femte klass, såg Alva hur olika klasskamrater försökte hantera och utnyttja situationer. Både i relation till lärare och till klasskamrater. Ofta reflekterade Alva på hur hennes lärare Marie skulle ha agerat i en liknande situation. Nu och då tog hon mod till sig och talade för sin egen eller andras sak, när hon tyckte det behövdes. Svårare var det väl på rasterna, då hon själv gärna satte sig i ett hörn och läste en bok om hon inte hade något att plugga. Då var hon som i sin egen värld och märkte inte vad som hände runtomkring henne. Det fanns så många spännande böcker som fångade hennes intresse. Hon längtade ofta tillbaka till läsningen så fort det blev möjlighet till det. Både i skolan och hemma.
I sjätte klass fick de en ny klasskamrat. Selua hade med sin familj flyttat till Bara från Stockholm. Det verkade som att Selua inte hade så lätt att hänga med i de olika ämnena. I alla fall uppfattade Alva det så på lektionerna, men hon visste förstås inte hur det gick för henne på proven. Hur det nu var kom de inte in i något samtal med varandra. Även om Alva själv inte var en självklar del av någon kompisgrupp i skolan kände hon sig inte ensam. Hon hade så många intressen, också tillsammans med familjen. Dessutom hade Alva kompisar i en pysselgrupp i kyrkan och på gatan hemma. Allt tillsammans var nog för att fylla hennes behov av sällskap. Skulle hon vilja vara med i någon grupp i skolan vågade hon oftast fråga om hon fick vara med.
Selua ställde sig ofta en bra bit ifrån andra på skolgården. Några gånger frågade Alva om Selua ville ta sällskap med henne till matsalen, men Selua såg så tveksam ut att Alva tänkte att hon kanske störde. Att hon inte ville ha hennes sällskap. Och Alva gav upp att försöka få kontakt. Själv var böckernas värld en bra avkoppling för Alva, och hon passade på så fort hon ätit klart sin lunch.
Veckorna gick och Selua drog sig mer och mer undan. Ibland kom hon inte till skolan på flera dagar. Alva uppfattade ett par gånger att några på skolgården ropade efter Selua, men hon visste inte vad det handlade om. En dag såg hon några killar rusa fram till Selua och dra mössan av henne. Sen stampade de på mössan och spottade på Selua. Alva sprang fram och försökte avbryta, men då hade killarna redan sprungit iväg. Selua gjorde ingen min av att vilja gråta, utan plockade bara upp mössan och gick iväg. Hon tittade inte ens på Alva när hon frågade vad som hände Selua.
Efter den händelsen var Alva mer uppmärksam på vad som hände kring Selua. Så blev det att Alva engagerade sig i vad de där killarna höll på med på och i skolan. Det var inte så bekvämt, men det kändes viktigt, tyckte Alva. Tyvärr verkade det inte ha någon effekt på killarna ändå att Alva brydde sig. Allt hon sa verkade falla platt till marken. Hon visste inte hur hon skulle hantera situationen.
En dag när Alva skulle gå hem från skolan mötte hon Selua precis bakom husknuten. Selua hann inte vika undan blicken och Alva såg hur blöt och rödgråten hon var. Just då hade Selua tappat sitt pokerface, tänkte Alva. Alva stannade och väntade. Också Selua stannade, men sänkte blicken och började rita med skon i gruset. De stod tysta en stund innan Selua sa: ”Ja det verkar hopplöst att bli accepterad här i skolan. Hur jag än gör så blir jag mobbad. Jag längtar tillbaka till Stockholm och mina kompisar där. Livet var så annorlunda då. Här känner jag mig som en främling.” Alva visste inte vad hon skulle säga, men frågar om det är något Selua vill att hon ska göra. ”Det finns ingenting man kan göra för att få stopp på mobben. Så känner jag det i alla fall”, säger Selua, ”men tack för att du bryr dig!” Så vände Selua snabbt Alva ryggen och bara sprang iväg. Alva stod kvar, men fick ur sig något om att Selua ska vara rädd om sig.
Efter den händelsen börjar Selua besvara Alvas hälsning när de möts, men hon verkar alltid ha bråttom att gå vidare. Alva vill inte springa efter. Veckorna går och det är som om det tillhör det normala att Selua ska bli retad och hånad av flera på skolan. Hon verkar inte bry sig, men Alva är tveksam till att det verkligen är så för Selua. Hon undrar hur det är på insidan, men Selua verkar inte vilja prata med henne. En gång till när de möts får i alla fall Alva fram: ”Var rädd om dig!” men ser ingen reaktion.
När inget förändras ber Alva en dag att få prata med en av lärarna på skolan. Läraren verkar vara en person som bryr sig, men när Alva berättat hela storyn om hur hon upplever Seluas situation som hopplös, blir det ingen respons hos läraren. Visst lyssnar hon men det blir liksom inget gensvar. Alva hade trott att läraren skulle erbjuda sig ta det vidare och ordna med någon hjälp på något sätt, men hon får gå snopen och besviken ifrån det samtalet.
När läsåret är slut får Alva veta att Selua har flyttat igen. Alva känner sig besviken, allra mest på sig själv. Vad kunde hon ha gjort annorlunda? Varför berättade hon för läraren, som ändå inte brydde sig? Vad hände med det Alva berättat för läraren? Kontaktade skolan familjen och berättade vad Alva sagt? Hur kände Selua inför det? Ja frågorna var många men Alva visste inte vad hon skulle göra med dem.
Åren går och Alva återkommer då och då till händelsen som liten flicka i sjätte klass. Minns och anklagar ibland sig själv. Varför gjorde jag inte mer? Hade Selua känt sig sviken, också av Alva? Borde Alva frågat Selua om det var ok innan hon sökte upp läraren? Var fanns nu Selua? Alva har fått bearbeta sina tankar och känslor med en samtalskontakt, och med åren har hon försonats med tanken att hon gjorde vad hon kunde, orkade och uppfattade vara bäst.
En dag när Alva står i kön på apoteket ser hon en vacker tjej lite längre fram i kön. En klädsel som sticker ut på ett positivt sätt. Alva har alltid tyckt det varit spännande att studera folks olika stilar. Beundrat dem som vågar ha en egen stil, och försöker ibland själv tänka på vad hon verkligen trivs med. Inte bara det som är mest exponerat i en affär. I secondhandaffärer kan det ofta dyka upp något plagg som tilltalar Alva.
När det är tjejens tur att bli expedierad, vänder hon sig om och pekar frågande mot en av hyllorna. Det är tydligen något hon saknar och behöver hjälp med, tror Alva. Plötsligt tittar tjejen intensivt rakt på Alva. När hon blivit klar med sitt ärende börjar hon gå mot Alva. Det finns något bekant över tjejen, tänker Alva när tjejen kommer närmare, men kan inte förstå vem det är. Tjejen räcker fram handen och presenterar sig. – ”Jag heter Selua. Förstår om du inte känner igen mig, det var ju många år sedan vi möttes.”
Selua fortsätter: ”Jag har tänkt så mycket på dig och velat höra av mig, men det kändes konstigt att försöka leta upp dig efter så många år. Hade ingen aning om hur jag skulle söka dig. Kom inte ens ihåg ditt namn. Jag har också varit osäker på om du velat ha kontakt efter allt det sorgliga som hände kring mig i skolan. Det är ett läsår som jag helst velat sudda ut ur mitt minne. Men jag vill verkligen att du ska veta att du var den enda ljuspunkten jag hade i skolan då. Du tittade inte bort när jag kom förbi och efter att jag en gång fick en stund ensam med dig började du hälsa när vi möttes. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag minns att jag blev så stärkt av att du lyssnade på vad jag ville säga och anklagade inte mig för att vara fel ute. Bara lyssnade och sa, som jag minns det, var rädd om dig. De där orden fastnade i mig på något sätt och väckte en längtan hos mig att våga stå upp för min åsikt ibland. Att du sedan hälsade när vi möttes och att jag efter hand vågade möta din blick, gav mig inre styrka. Kanske kan man uttrycka det som att något väcktes till liv inom mig.
Så småningom växte det på så sätt också en vilja i mig att söka hjälp för den mobbing mina klasskamrater ägnade sig åt varje dag. Du kanske inte såg det, men så är ju oftast mobbing. Utstuderad och sker så bara ett fåtal lägger märke till den. Därför kan det vara svårt att få folk att reagera när man berättar. Flera gånger trodde jag läraren skulle hjälpa mig, men det slutade alltid med att hon bara sa: ”Bry dig inte om det, de slutar snart om du struntar i dem.” Men inte slutade de. Kanske de blev mindre elaka på lektionerna när de såg att jag pratat med läraren, men istället sökte de upp mig efter skolan ibland. Till slut vägrade jag gå till skolan och blev hemma. När läraren t o m anklagade mig för att komma och skvallra på mina skolkamrater när jag försökte få stöd hos henne, gav jag upp skolan. Inget kändes roligt där. ”Tala är silver och tiga är guld”, var ett ordspråk som läraren också använde en gång. Inte förstår jag var hon fått det ifrån och hur det kunde passa in på min situation i skolan.
Egentligen gillade jag att studera. Det har alltid fascinerat mig att få mer kunskap och mina första år i skolan var rena drömmen. Så flyttade vi och jag fick ny miljö, ny skola, nya klasskamrater när jag började sexan. Det blev aldrig bra och till slut förstod mina föräldrar att de måste göra något. Det var efter samtalet med dig som jag tog mod till mig och sa till dem att om inte de hjälpte mig nu så kommer jag inte att gå till skolan något mer. Mina föräldrar hade precis som min lärare lagt all skuld på mig. Jag var för blyg, jag var för mesig, jag brydde mig för mycket om vad andra sa, man kunde inte vara så känslig som jag för då fungerade inte samhället. Det var sådana reaktioner jag fick hos min mamma och pappa när jag berättade om skolan.
”Nu vill jag vända det hela och berätta hur jag verkligen har det”, sa jag en kväll. ”Det går inte att en person hela tiden ska bära skulden för en sådan situation som jag har i skolan. Om jag försöker att ändra mig utåt men ändå hela tiden känner hur plågoandarnas ord och knuffar påverkar mig, behöver jag hjälp. Detta klarar jag inte ensam!” skrek jag till min mamma och pappa vid kvällsmaten. Det kändes som ett SOS-larm som utbröt i rummet. De tittade upp och såg på mig som om det var först nu de hade fattat vad jag så många gånger försökt förklara för dem.
Så började vi prata som normala människor gör, om hela situationen. Hur bra jag haft det i skolan tidigare. Allt roligt som var förknippat med skolan jag gått i innan, men hur allt krossats genom att jag aldrig fick bli en respekterad person i den nya skolan. Varken av lärare eller hos de flesta av klasskamraterna. Samtalen hemma den kvällen slutade med att mina föräldrar lovade att försöka hitta en lösning. Jag fick vara hemma från skolan några dagar om jag också lovade skriva ner min berättelse och gärna också hitta förslag på lösningar.
Så blev det att jag kom till en internatskola och kunde plugga mina sista år på grundskolan i en fantastisk miljö. Där fanns vänskap och värme. Lärare som brydde sig. Inte bara om att vi skulle kunna rabbla fakta, utan förstå innebörden av vad vi läste. De tog tid på sig för att vi skulle få till en dialog i klassrummet. Klimatet på skolan inspirerade mig för att läsa vidare och nu har jag en tjänst som rektor på en skola. Visst är det underligt. Jag som hatade skolan där i sjätte klass kan nu känna stor glädje varje dag jag jobbar. Det finns många som har det tufft i skolan på olika sätt, men min egen erfarenhet är att det också kan bli en bra tillgång i livet i mötet med andra människor, när man får komma igenom svårigheterna med rätt hjälp. Bra personer. Du är en del i detta, Alva!
Jag berättade om tankarna jag burit på under åren. Hur jag varit rädd att jag svikit Selua genom att berätta vidare för en lärare vad jag såg och upplevde. Försökte också förklara den där minnesversen jag också levt med om att ”Tala är silver. Tiga är guld.” Det är inte så lätt att veta när man ska göra vad. När sedan Selua flyttade visste jag inte var jag skulle ta vägen med mina frågor. Hade jag hjälpt eller stjälpt Selua med mina ord? Vi fick ett bra samtal där, även om vi inte hann mer än skrapa på ytan av våra tankar.
Selua och jag bytte telefonnummer med varandra där på apoteket. Även om vi inte bodde i samma stad kunde vi nu ha kontakt. Det blev inte så ofta men det blev någon hälsning ibland. En dag fick jag ett SMS med en fråga om jag hade tid för en fika en av de närmaste dagarna. Selua skulle komma hem och hälsa på sina föräldrar en vecka. Vi bestämde tisdag på café Rönnen vid Stortorget. Det var lite spännande att mötas live igen. Vi hade inte setts sedan vi möttes på apoteket och tankarna om Selua hade ibland levt sitt eget liv på något sätt. SMS säger en del, men det finns så mycket mer Alva skulle vilja veta om henne och tala med henne om.
Hon ser Selua stå och vänta utanför caféet och snart vinkar hon glatt åt Alva som närmar sig. Vilken skillnad det kan bli i livet, tänker Alva. Tänk att det är samma tjej som oftast inte ville titta upp när hon gick i skolkorridorerna eller på skolgården. Selua är så vacker där hon står. Rak i ryggen och hon tittar frimodigt mot Alva när hon närmar sig. Vi hade kunnat bli kompisar för länge sedan om vi verkligen hade tagit tid för vänskap då, tänker hon.
När de skiljs åt på caféet räcker Selua över ett paket. ”Sen vi möttes på apoteket”, säger Selua, ”har jag tänkt så mycket på vad du sa om att tala och tiga. Därför tycker jag att du ska ha den här gåvan som en påminnelse om vad du har gjort för mig. Det hade betydelse då och det har betydelse nu. Stor betydelse. Det gör skillnad att tala eller tiga. Stor skillnad. Jag såg att det fanns någon som brydde sig och när jag nu hör att du också försökt få till hjälp genom läraren, blir jag varm i hjärtat. Du talade vid rätt tillfälle. Både till mig och för mig. Detta guldhjärta får vara en påminnelse om den tacksamhet jag känner över att du lydde den inre rösten. Ett hjärta av guld till någon som talade guld. Var rädd om dig, Alva!”
De skiljs åt med en kram och vetskapen om att de på något sätt kommer att fortsätta sin resa tillsammans. Alva känner en stor glädje i att hon fick möta Selua igen efter så många år. Tänk att det ändå hade gjort skillnad. Det där som hon själv uppfattade som ett svagt försök att hjälpa en person i nöd. En liten flicka hon mött en kort tid i sitt liv. Alva hade inte anat att det hade haft någon större betydelse, mer än möjligtvis för henne själv.
Selua och Alva har olika erfarenheter av livet men vänskapen har nu fått stor plats i mötet med varandra. Flera frågetecken har rätats ut och de nära samtalen med varandra har gjort skillnad för båda. Att hänga på sig Guldhjärtat blir oftast en av de vanliga rutinerna för Alva, men just idag blev det en sådan dag när minnena fick stort utrymme. Det gör gott i hjärtat. Som så många gånger förr kommer ett ”Tack Jesus!” över Alvas läppar. Det har varit många böner och suckar som kommit genom åren när hon tänkt tillbaka på Selua.
Sådana här minnesstunder, som denna vid spegeln idag, sparar Alva gärna på. Det är också sådana minnen hon vill berätta vidare. Ofta. Både för elever och andra som hon får tillfälle att dela livet med. Det finns hopp. Livet kan få en vändning från mörker till ljus, även för den som just nu tycker det ser hopplöst ut. Leendet kommer över Alvas ansikte där hon står. Hon sträcker sig efter kappan, öppnar dörren och går ut i vårsolen.
Guldhjärtats minne värmer insidan.