BAKOM EN RÖD DÖRR
Jag bor på Östergatan med ingång mellan två hus. Ett gräddvitt rappat hus och ett gult tegelhus. Mellan husen, som har adress nummer 46 och 48, har det byggts en mur som binder samman de båda fastigheterna. I mitten av muren finns porten in till mig. Porten är röd som blod och lyser upp när man närmar sig de ljusa husen. På sommaren blommar en rosa gammeldags ros vid sidan om porten. Det är en s k dubbel ros som du ibland kan känna doften av när du går förbi. Vissa år klänger sig grenarna över muren. Vet inte varför, men växtens blommor påminner mig om rosor jag sett på kurbitsmålningar.
När man står framför den röda porten finns det inget utåt som berättar om mitt hus, min gård, mitt liv här hemma på Östergatan. Kanske ”kurbitsrosorna” ändå väcker en tanke om att det finns ett vackert liv där innanför muren med den röda dörren.
Jag heter Ilse och flyttade till Östergatan när jag var 15 år. Min morfars syster Eva bodde i hus nr 46 och jag hade ofta varit hos henne, lekt på hennes gård och sett in genom fönstren på ett litet trähus inne på gården. Där inne fanns det ett litet kök, ett stort vardagsrum och ett litet krypin bakom köket där det stod en säng bäddad. Det var bara ett smalt prång mellan säng och vägg, men en liten hylla som fungerade som sängbord och en pall fanns det plats för.
Ibland hade jag drömt om att få bo i det lilla huset. Jag hade många gånger stått och kikat in genom de olika fönstren och gjort mig bilder av hur det skulle vara om huset var mitt eget. Det fanns både köksbord, stolar och en bänk i köket. Över diskhon hängde tre köksskåp som var målade i grått. Det stod några plåtburkar på bänken och i fönstret fanns ibland röda pelargonier.
I vardagsrummet fanns en soffa och ett par fåtöljer. Mellan dem stod ett litet bord, gjort av rotting med bordsskiva av glas. Hela möblemanget var placerat i mitten av rummet. I ena hörnet stod en större fåtölj med en vinkelbokhylla bakom. Jag hade bara varit inne i huset ett par gånger. Vet inte varför men jag frågade aldrig om jag fick vara där inne och leka. Därför kom jag bara in när Ilse erbjöd mig att följa med om hon hade ett ärende dit. Annars var det låst. Både ytterdörren, dörren till köket och dörren till vardagsrummet hade lås.
Det var ingen som bott i huset någon längre tid vad jag kunde minnas. Minns bara några kortare besök då någon kom för att hälsa på släkt och vänner i staden eller området. Naturen var ju så vacker vart man än åkte utanför staden. Ibland kom någon som bara ville koppla av ifrån vardagslunken. Det var ett perfekt ställe att dra sig undan på. Trots att det låg i staden trängde aldrig buller så långt in i trädgården. Eva hade själv många vänner och släktingar som kom på besök på sommaren. Annars stod huset mest tomt på folk.
Eva var en väldigt duktig berättare. Hon hade bott på många ställen i landet under sitt liv. Först med sina föräldrar och syskon och senare på egen hand. Till slut hade hon flyttade till den här staden. Det var mest hennes olika arbeten som lett till att hon flyttat från land till storstad och tvärtom några gånger. Men Eva var också nyfiken på att prova nytt. Nu hade hon blivit pensionär och sökte efter en plats att bo under längre tid. Ja hon sa att hon egentligen ville bo på en plats där hon kunde vara tills hon flyttade till himlen. Ett hus med lugn och ro och som var lätt att ta sig fram i. Hennes leder hade värkt länge och det var inte alltid så lätt att röra sig.
Eva beskrev det som att hon till slut känt sig trött på att byta miljöer. Hon var mätt på det, som hon uttryckte det. Minnena hade hon kvar, sa hon, men tempot hon hade hållit orkade hon inte med längre. Hon hade inte direkt tröttnat på att uppleva nytt, men det kändes i kropp och själ att hon behövde mer stillhet i sitt liv. Här blev en sådan plats ledig för henne.
En av hennes vänner hade tipsat Eva om att ta kontakt med ägaren till det gräddvita huset. Han hade precis renoverat huset på gården och tänkte försöka hyra ut det till någon. Nu blev huset ett bönesvar för Eva. Hon så längtat efter att hitta ett eget krypin nära där hon växt upp under sina första år. Här fanns också minnen från alla gånger hon hälsat på sina släktingar på olika platser i närheten.
Eva hade berättat för mig att hon bodde där inne på gården under många år. Här fick hon så många nya vackra minnen. Även om inte huset var stort så hade hon under sommarmånaderna ofta tillgång till hela trädgården. Här kunde hon bjuda till fika och fest. Något som hon alltid tyckt var roligt. Enstaka gånger kunde någon sova över hos henne, men det var sommarmånaderna i trädgården som blev hennes möjlighet att möta människor hemma hos sig. Här under äppelträd och bland blomprakten kunde man sitta länge en skön dag och bara njuta tillsammans. Under de första åren hade Eva också odlat grönsaker och satt blommor kring huset. Ägaren var inte så intresserad av trädgården, men ibland kom han eller någon av de andra hyresgästerna ut en stund. Rabatterna fixades av en äldre man som arbetat som trädgårdsmästare. Husägaren anlitade honom några gånger om året. Det var en vacker trädgård som också erbjöd skuggiga platser. Det var förstås skönt en varm sommardag.
När det blev en lägenhet ledig i det stora huset flyttade Eva in dit istället. Åren hade gått fort och hon trivdes så bra med miljön, inte minst trädgården. Eftersom Eva nu hade svårt att hålla sig varm i det lilla huset när det blev höst och vinter hade hon längtat efter ett bättre lösning, åtminstone när det gällde uppvärmning. Det lilla huset på gården hade en kamin som behövde skötas om för att få värme under kalla dagar. Det var tungt att hålla på med ved och koks. I det stora huset fanns värmeelement och där var det också lättare att röra sig mellan rummen. Ingången från gatan hade handikappanpassats för något år sedan. ”Tänk att det löste sig så bra!”, kvittrade Eva många gånger när hon berättat hur det blev. Det var här mina minnen med henne började.
Jag växte upp ute på landet. Mina föräldrar hade en liten gård och jag fick hjälpa till med lite av varje när jag var ledig från skolan. Vi var många syskon och jag var ofta ute och lekte när jag inte behövde hjälpa till med något i köket eller jag hade läxor att göra. Ibland åkte vi in till stan och ofta hade vi då också ett ärende till Eva. Mor eller jag hade bakat något, ofta en sockerkaka, och då blev det fika hos Eva. Var det en varm dag kunde vi sitta ute på innergården, annars blev det oftast inne i Evas lägenhet på första våningen i det gräddvita huset. Eva hade tre fönster mot gatan men bara ett ut mot trädgården.
När jag slutade grundskolan var det självklart för mig och många andra att man måste fortsätta studera på gymnasiet. För mig hade studierna gått ganska bra på högstadiet; speciellt i 8:an och 9:an, men jag kände mig ändå inte motiverad att fortsätta plugga. Tillsammans med yrkesvägledare och samtal med mina föräldrar kom jag fram till att den Samhällsvetenskapliga linjen var den som skulle passa mig bäst. Alternativet att jobba under ett år fanns inte. Jag hade haft sommarjobb sedan jag slutade 6:an men då handlade det bara om säsongsjobb, jordgubbsplockning, jordbruksarbete, restaurangarbete.
Så var det då studier som gällde också för mig. Eftersom vi bodde flera mil ifrån stan och det tog lång tid med resorna till skolan hjälpte min mor mig att leta reda på bostad i stan. Det fanns några lediga lägenheter men de låg långt bort från skolan eller var mycket dyra att hyra. Eva erbjöd mig då att bo hos henne, men jag visste inte hur det skulle gå att plugga och bo inneboende i hennes två rum och kök. Visst trivdes jag med Eva men hon hade många vänner och det var inte lätt att stänga in sig då och plugga.
Så ringde Eva en dag och frågade om jag kunde tänka mig att bo i det lilla huset på gården. Några år tidigare hade Eva köpt huset hon bodde i och då ingick förstås också detta i köpet. Huset och de olika lägenheterna i stora huset var oftast uthyrda. Så den tanken om att få bo i det lilla huset på innergården hade aldrig slagit mig. Och nu var det alltså möjligt, detta som jag drömt om så många gånger som barn, att få bo och möblera i det lilla huset. Det som man kunde komma till genom den röda porten i muren. Det kändes lite skrämmande men allra mest lockande. Så jag tackade ja och Eva sa att jag kunde komma in till henne om jag behövde hjälp med något eller behövde sällskap. Erbjudandet om att bo inne hos Eva fanns också kvar, sa hon, ifall jag skulle ångra mig.
Så kom det sig att jag bor här nu, i huset på gården. Det som finns bakom den röda dörren i muren. Jag flyttade hit för att studera i stan men blev kvar, för jag trivs så bra här. Här inne är det lugnt och skönt. Några som nu bor i hus 46 och 48 är mycket intresserade av växter och trädgårdsskötsel så det är nästan som en park i vår trädgård. Ja inte stelt eller så utan mer som olika rum att gå in i. Det finns flera sittgrupper och man kan vara lite avskild med sitt sällskap om man vill.
Mitt hus är rött, ett rött trähus med vita fönsterbågar och spröjsar på fönstren. Jag försöker ha röda pelargonier i fönstren, åtminstone i köksfönstret, för jag minns hur det gladde mig när jag var barn. Takteglet är rött och vid köksdörren finns en liten veranda. Det är mest här jag går in, även om det finns en port vid gaveln på huset. Den porten är grön och tvådelad, så att man bara kan öppna den övre halvan om man vill släppa in frisk luft i vardagsrummet eller njuta av fågelsången ibland buskarna i trädgården. Här har jag också ett nät att dra för som skyddar mot insekter.
Ja tänk att jag bor här nu. Det är inte så stora ytor att möblera om på, såsom jag fantiserade när jag var liten, men lite har jag gjort om sedan jag flyttade hit. Istället för dörr till sovalkoven har jag ett tungt, mörkt draperi som jag kan dra för om jag har gäster eller bara vill vara i tystnad. För då blir det verkligen tyst. Det finns en ventil att öppna men det finns en hög häck ganska nära så det kommer inte in några ljud ifrån grannarna eller från gatan. Annars tycker jag det är mysigt att ha inblick i den vackra miljön i sovdelen.
Jag har satt upp några fler hyllor på väggarna, så att jag kan ha några av mina älsklingsböcker och anteckningshäften i närheten. Det går att sitta på en liten pall och skriva vid det lilla nattygsbordet, även om det inte är så bekvämt att jag sitter där längre stunder. Jag har en lampa som hänger ut från väggen och lyser upp den lilla skrivytan, annars har jag också en vacker ljusstake i smide som jag tänder ibland då jag bara vill vara en stund i tystnaden.
På väggarna har jag satt upp några svarta smideskrokar, där jag kan hänga lite saker som jag använder just nu. Några saker blir bara prydnad, något för ögat att vila sig i. Det är också skönt att krypa upp i den stora sängen med sköna kuddar, ibland bara för att vila, ibland för att läsa. Annars sitter jag mest i den stora fåtöljen i vardagsrummet och läser. Där kommer det in ljus från flera håll och jag har utsikt över den vackra trädgården.
Eva dog för 2 år sedan. Det var verkligen sorgligt. Hon hade så mycket av livsglädje, även om jag visste att hon hade mycket ont av sin värk. Det var som om hon trotsade alla som beklagade sig över hennes handikapp. Vi såg ju hur svårt hon hade det att röra sig ibland. Trots mycket smärta gav hon sig ut på promenad och var ofta ute i trädgården och plockade bort vissna blommor och lite ogräs när det var tid för det. Eller så sopade hon gångarna medan hon sjöng en liten visa. Det var så mycket glädje omkring Eva och det är knappt att jag ännu kan tänka mig att jag måste leva utan att ha tillgång till hennes sällskap, hennes idéer, drömmar, humor.
När Eva dog hittade vi en låda med flera vackra anteckningsböcker. Aldrig hade hon visat mig att hon skrev små berättelser. Av dem kan jag förstå att hon också hade drömmar som hon bar på. Sådana drömmar som hon ibland gett aningar om i våra samtal men som här fick bli så levande där hon vävde in mycket av sig själv i berättelserna. Det var åtminstone så som jag uppfattade det hon skrev. Tänk att hon aldrig visade någon besvikelse över att hennes liv blev ett liv på många sätt i enkelhet och med en sjukdom som begränsade henne. Jag uppfattade henne alltid som nöjd och tacksam, även om hon ibland kunde visa att hon var ledsen och t o m arg när det var något som berörde henne starkt.
Det fanns ett engagemang över Eva som gjorde henne till en verkligt intressant människa, och jag är så glad över att jag fått lära känna henne. Det var inte så att hon själv hamnade i fokus i sitt berättande, utan hon var alltid angelägen om att vi som fanns med henne i sällskapet skulle få bli lyssnade till. Hon ville gärna ha barn och ungdomars åsikter om olika saker och det var inte jag van vid. Hemma var det de vuxna som visste allt och visste bäst och visste allt om allt, alltid. Där hemma behövde jag bara öron men hos Eva fick jag börja formulera mig, min vilja, mina tankar, mina drömmar. Hos Eva mötte jag en glädje, även om jag tyckte annorlunda än hon vände hon inte det emot mig. Det var ok att ha sin åsikt. Eva gav mig mod att våga ta plats, att våga tro att det jag har i mig är värdefullt, och också kan vara det för någon annan.
Ja nu vet du lite om livet bakom den röda dörren i den gräddvita muren. Det är nu inte bara en port, en stängd port, du ser när du går förbi på Östergatan. Både den blodröda porten och den där rosen som blommar och doftar så vackert i juli, är påminnelser om att innanför dörren pågår ett liv, ofta ett högst glädjefullt liv. Ett liv som liksom alla andra liv innehåller både glädje och smärta. Det finns utrymme för båda delar här, och det finns människor att dela det med bakom den röda dörren.