Hanners

Vem visslar klockan tolv?

Hon väntar i mörkret. Har svårt att koppla av ikväll, innan hon hör ljudet av en stilla vissling. Den som inte känner till hemligheten tror nog bara att det handlar om en av grannarna som saknar sin katt. Någon som hoppas den fyrbente vännen ska komma in innan de låser om sig för natten.

Stina flyttade till storstan när hennes arbetsplats flyttades hit. Hon hade sytt barnkläder i många år på den lilla ort hon växte upp. Både hennes mamma och moster jobbade där sedan länge. När Stina slutade skolan blev hon deras arbetskamrat. Både mamma och moster blev pensionärer efter att hon jobbat tillsammans med dem i 20 år. Det gjorde ont i kroppen att sitta i samma ställning varje dag. Sy, klippa och laga. Till slut fick många så ont i kroppen att de inte kunde arbeta kvar. Istället tvingades de bli sjukpensionärer. Så också Stinas mamma och moster.

Så kom alltså Stina till den stora stan när fabriken hon arbetat på blev uppköpt av en större. Det var inte så svårt att få en lägenhet för det fanns flera som var snälla och tipsade henne om bostad. Och i tidningen för storstan, som hon börjat läsa på biblioteket, hittade Stina också flera annonser om lediga boenden. Stina ringde och bestämde träff för att titta på några av lägenheterna hon blev nyfiken på. Ganska snart tackade hon ja till en som låg nära en park. Stina tyckte det såg fint ut med tanke på den nya miljön omkring bostaden. Hon gillade också arbetsplatsen, som gav henne flera nya uppgifter. Nu blev det mer omväxlande arbete för henne. Hon fick också träna regelbundet under arbetstid. På så sätt hoppades Stina förhindra arbetsskador och förtidspension.

Visst saknade Stina mamma och moster ibland. Det var trevligt att ha någon nära bekanta att jobba med. Några som man känner väl, tänkte hon från och till när allting kändes nytt och lite främmande. Ofta blev det resor hem över helgerna när hon hade råd. Men mest blev det förstås telefonkontakt med dem där hemma. Ofta hade både mamma och moster tid att prata när hon ringde. Det hände inte ofta, men några gånger hade mamma kommit och hälsat på Stina. Mamma passade på att gå på stan när Stina jobbade, men sen längtade hon fort hem igen. Stina hade flera vänner från fabriken hon arbetat på hemma. Vänner som liksom hon flyttat till stan. De gick ibland ut tillsammans och fikade eller bara tog en promenad i någon av parkerna. Annars cyklade Stina ofta själv en runda. Det fanns många nya ställen att upptäcka i den stora stan, och cykla hade hon alltid gillat.

När Stina bott i stan nära ett halvår tog grannen som bodde vägg i vägg med henne kontakt. Han ville bjuda henne in till sig på fika. Grannen var oftast hemma och stod och tittade i fönstret när hon gick på morgonen eller kom hem på kvällen. En dag stod han där ute i trapphuset när hon kom hem från jobbet. Stina stannade och pratade en stund med honom. Han verkade så ensam och hon såg aldrig någon komma och hälsa på hemma hos honom. Stina tyckte synd om honom och tackade ja till en fika. Efter det ville grannen ofta att hon skulle komma in och fika efter jobbet. Egentligen ville hon helst vila lite och sen ta sig en cykeltur på kvällen, men hon tyckte samtidigt det var svårt att säga nej när hon förstod att grannen inte hade några andra vänner.

Veckorna gick och Stina längtade hem. Det var nu länge sedan hon träffat sin mamma och det var länge sedan hon promenerat i skogen där hemma. Skogen kände hon så väl och där hade hon lekt på många platser när hon var liten. När Stina blev större lärde hon sig ställen där hon kunde plocka svamp och blommor. Ofta kom hon hem med något som hon hittat i skogen. En bukett blommor, bär eller svamp. Det var också härligt att höra fåglarna sjunga eller se något annat djur röra sig i skogen. Träden susade och på sina ställen rann en bäck fram. Avkopplande promenader. 

En torsdagseftermiddag berättade Stina för sin granne att hon tänkte åka hem till sin mamma direkt efter jobbet dagen efter. Hon såg direkt att han blev mörk i blicken, men varför visste hon inte förstås. Han kommenterade inte det hon sagt och hon tänkte att han kanske blev ledsen av någon annan anledning. Hur hon än försökt få in samtalen på hans familj, fick hon aldrig honom att berätta något om föräldrar, syskon eller annan släkt. Den här eftermiddagen hann Stina inte heller stanna och fika för hon behövde packa inför morgondagen. Därför sa hon hej då och önskade grannen en trevlig helg. Stina såg fram emot att hinna ta en sen cykeltur när hon vilat, ätit och packat klart. Därför gick hon omkring och sjöng där hemma när hon fixade det hon bestämt sig för att göra.

På morgonen såg Stina att grannens gardin rörde sig när hon tittade upp mot huset, men ingen gick fram och vinkade, så som han brukat göra den senaste tiden. Stina tog bussen för att slippa ha cykeln stående vid fabriken hela helgen. Det gick extra lätt att jobba idag. Hon berättade för sina arbetskamrater om vad hon tänkte göra när hon kom hem och de lyssnade intresserat. Kanske kunde någon av dem följa med henne hem någon gång, tänkte hon. Det fanns många vackra platser hon kunde visa den som ville följa med henne.

Helgen hemma gick fort. Moster kom och hälsade på under lördagen och på söndagen gick hon till kyrkan med sin mamma. Även om det var länge sedan hon varit där, ville hon passa på att följa med mamma. Det var roligt att få träffa flera av de vänner hon inte sett på länge och hon blev starkt påmind om att hon hade saknat gemenskapen hemma i kyrkan. I storstan hade hon besökt någon kyrka, men inte hittat någon gemenskap där hon lärt känna människor så väl. Någon hälsade men det hade aldrig blivit några direkt personliga samtal.

När Stina åkte hem på söndagskvällen funderade hon lite på vad hon saknat den sista tiden. Visst saknade hon kyrkans gemenskap, men hon saknade också att ha några nära vänner. Sådana hon kunde vara personlig med. Men det hade också väckts en längtan efter att ha någon att be tillsammans med, att dela sin tro med. Någon att prata med om sådant som intresserade henne. Grannen, som hon nu träffat många gånger, pratade mest om allt och alla som han var besviken på. Han ville alltid att hon skulle hålla med och hon hade gett upp om att försöka ge sin syn på saken. Ibland försökte hon prata om något annat. Något som var kul att hitta på eller något roligt minne hon hade, men direkt försökte grannen byta spår. Aldrig var han nyfiken på hennes liv. Vad hon ville eller var intresserad av. Stina längtade inte efter att möta sin granne, även om hon fortfarande tyckte synd om honom. Hon hoppades att hon skulle hitta ett sätt att sätta gränser för umgänget med grannen. Det var som om hon kände sig tvingad att umgås med honom så fort hon hade en ledig stund, och det var inget som gjorde henne glad. Snarare blev hon dränerad på energi.

Därför blev Stina glad när hon kom hem och såg att det var mörkt i grannens fönster. Kanske han också hade tagit sig ut någonstans i helgen. Promenerat eller hittat på något annat roligt. Klockan var inte mer än åtta på kvällen och hon såg fram emot att ta en kopp te och smörgås. Sen kunde hon läsa lite i boken hon tänkt läsa på bussen. Hon hade inte hunnit så långt i läsningen för det var så vackert längs vägen. Hon njöt av att se naturen genom bussfönstren. Resan gick fort och boken var nästan oläst när hon lade ner den i väskan. När hon kommer in i trapphuset hör hon någon stänga en dörr, men inget annat.

Stina tycker det är skönt att komma hem, även om hon saknar hemkänslan hos mamma. Det hade varit fint med någon som väntat på henne här också, tänker hon. Hon har i helgen bestämt sig för att bjuda hem några av sina arbetskamrater framöver. Kanske bara en och en, men hon vill lära känna dem bättre. Flera har hon pratat mycket med vid fikat på jobbet och några har hon fikat med på stan. Ett par av dem tog hon en promenad i parken med vid något tillfälle. När hon träffade vännerna i kyrkan hemma hade de berättat om att en av deras skolkompisar också bodde stan. Hon hade varit hemma förra helgen och hade haft två kompisar med från en kyrka i stan som de alla tre var med i. Stina hade fått adressen och de hoppades att hon skulle ta sig dit snart. Kanske redan på söndag. Längtan efter gemenskap med andra kristna hade åter väckts i henne. 

När Stina sitter i sin soffa och kopplar av med sin bok hör hon ljud inifrån grannens lägenhet. Hon kan inte avgöra vad det är, men det låter som om han flyttar på möbler. Kanske är det något som inspirerat honom till att göra annat än det gamla vanliga, hoppas hon, där hon sitter och funderar.

Natten blir lite rörig. Stina drömmer och vaknar flera gånger. Vid ett tillfälle minns hon att hon hört någon vissla en slinga, men vet inte om hon var vaken då eller drömde. När klockan ringer på morgonen vill hon helst ligga kvar i sängen, men hon vet att det inte lönar sig att vänta. Hon sätter ner fötterna på golvet och går mot toaletten. Det dyker upp en sång i tankarna. En sång hon var med och sjöng i kyrkan hemma igår. ”Det går en väg mot framtiden, det hörs en sång från himmelen”. Hon kommer inte ihåg hela texten men melodin har fastnat och hon nynnar den flera gånger. Det är som om hon blir glad av texten och melodin. Allt får henne att tänka på att det finns ett hopp och hon kommer på sig med att säga några ord till Gud där hon går och plockar fram frukost till sig.

När Stina hämtar sin cykel ser hon som vanligt upp mot huset men grannen visar sig inte i fönstret idag heller. Hon bestämmer sig för att försöka släppa orostankarna för grannen. Det behöver ju absolut inte vara något konstigt som hänt. Hon vill inte grubbla och påminner sig om att Gud kan ta hand om allt och alla. Jag vet ju inte så mycket om mina andra grannar heller, tänker hon. Vi får lätt nya vanor och mannen kanske har ändrat sina; bestämt sig för sovmorgon eller har andra planer för dagen, går tanken vidare. 

På jobbet är det som vanligt men hon delar gärna med sig av det roliga hon varit med om hemma i helgen, när hon sitter vid fikabordet med arbetskompisarna. Någon frågar lite nyfiket om hur det är att bo på en sån liten ort och varför hon flyttat, men snart återgår samtalet till att handla om jobbet. På eftermiddagen frågar hon en av kompisarna om hon vill cykla en runda med henne på kvällen. Vädret ser ut att bli fint resten av dagen och de kan ta med fika och sitta nere vid havet en stund. Stina blir glad när hon får ett ja av Eva på sin fråga.

På vägen hem stannar hon till vid en affär för att handla. Både det hon behöver för veckan och för kvällens utflykt. Hon är glad och tänker på att hon har det så bra. När Stina cyklar hemåt ser hon grannen röra sig i en park i närheten. Han har alltså gett sig av på promenad, tänker hon glatt och känner sig fri från plikten att alltid umgås med honom efter jobbet. Kanske har hennes tal om att komma ut och röra på sig ändå betytt något för honom.

När hon kommer hem lägger hon sig en stund på soffan. Vill bara varva ner efter jobbet och lyssnar på musik hon laddat ner i sin telefon. Stina somnar till men vaknar av ett ljud vid ytterdörren. Det är kanske bara någon som stött till när man gått förbi, tänker hon. Hon plockar fram termos och mugg. Fixar kaffe och smörgåsar. Tar fram en filt och ett sittunderlag. Det kan vara kallt vid havet på kvällen. Hon och Eva har bestämt träff vid Stortorget. Där finns många bänkar om man behöver vänta en stund på varandra. Stina tar sin fikakorg och sätter på sig jacka och skor. Dörren känns tung att öppna. Det är som om något står i vägen. Stina trycker till med all kraft och hon hör ett kras. När hon lyckats öppna dörren ser hon en kruka ligga sönderslagen på golvet. Någon har tydligen satt fram blombordet, som stått vid fönstret i trappan, framför hennes dörr. Hon orkar inte tänka på varför och har inte heller tid att tänka på det nu. Stina borstar ihop det värsta av jorden intill väggen och ger sig iväg.

Eva sitter och väntar på henne. Stina berättar kort varför hon är lite sen, men hoppar inte av cykeln och de är snart iväg. Det är en mycket vacker kväll. Solen lyser och snart ser de havet öppna sig. ”Det finns många vackra platser på vår jord”, säger Stina och vänder sig mot Eva och ler. ”Vad roligt att du följde med! Jag cyklar ibland ner hit, men det har inte blivit så ofta den sista tiden, och det är absolut roligare att ha sällskap med någon. Ska vi sätta oss ute vid brygga 3?”, säger hon till Eva. Eva nickar.

Det är fler som har den här platsen som utflyktsmål, men inte fler än att de också får plats att sitta och titta ut över havet. Eva och Stina känner inte varandra så väl, men ändå kommer samtalet in på några privata saker efter en stund. De har jobbat ungefär lika länge på samma arbetsplats, de är ungefär lika gamla, men Eva har växt upp här i stan. Eva kan berätta lite om stan. Sånt som Stina aldrig hört förut. På så sätt lär hon känna sin nya hemort bättre än då hon kom för mer än ett halvår sen. När det är dags att cykla hem kommer Stina att tänka på grannen. Kanske är det han som satte bordet framför hennes dörr? Men varför skulle han göra det? Hon vet inte om hon vill berätta för Eva. Kanske Eva tycker hon är konstig som har umgåtts så mycket med sin granne. Men när de skiljs vid Stortorget berättar ändå Stina att hon är lite orolig över det som hände hemma innan de möttes. Eva lyssnar och säger att Stina måste höra av sig om det är något konstigt när hon kommer hem. ”Det känns skönt att veta”, säger Stina.

I trapphuset ser det likadant ut som det brukar. Någon har städat upp jorden och den trasiga krukan. Det står en annan blomma på bordet borta vid fönstret. Bordet verkar inte ha skadats och Stina försöker släppa tanken om varför bordet hade ställts framför hennes dörr. Det var kanske ett misstag. Någon som höll på att ordna något i trapphuset men blivit avbruten och glömt att man ställt bordet vid en dörr.

Det är tyst hemma och tyst hos grannen. Hon glömde titta upp när hon kom hem, men försöker att inte tänka på grannen nu. Det har varit en så rolig dag. Tänk att hon vågade bjuda med sig Eva till havet. Så mycket roligare när man har vänner, tänker Stina. Den här natten sover hon bättre och vaknar glad morgonen därpå. I trapphuset stöter hon på grannen och berättar glatt att hon fått en vän och att de cyklat till havet igår. Han tittar bara bistert, men svarar något muttrande på hennes ”hej då, ha en bra dag!”. Stina börjar sjunga på vägen till jobbet. Så härligt det är att sjunga, att cykla, att leva.

Idag ska hon tvätta när hon kommer hem, men hon ska också cykla förbi kyrkan som man berättade om hemma i söndags. Kanske de har någon annonsering om när man träffas där, gissar Stina. Hon hinner cykla förbi där på vägen hem från jobbet. Det visar sig att kyrkan har träffar nästan varje dag, men de flesta av tiderna jobbar hon. I morgon kväll har de en samling som hon kan gå på, annars blir det inte förrän på söndag. Stina hoppas hon ska våga gå redan i morgon. Det känns i alla fall roligt att hon bestämt sig för att gå dit.

Hemma ser hon grannen stå i fönstret och titta ut. Stina vinkar men får inget gensvar. Kanske han inte sett henne utan står och tittar efter något annat, vill hon tro. Det var nu flera dagar sedan de fikade tillsammans, men hon saknar inte det. Oftast har hon känt sig olustig tillsammans med honom, men har trott att det skulle bli bättre när de lärde känna varandra. Nu undrar hon om det är och har varit till någon hjälp för honom att de umgåtts. Stina tänker att hon kanske kan köpa en blomma i veckan och lämna till honom istället. Visa honom att hon bryr sig.

När Stina kommer fram till sin dörr ser hon att något inte är som vanligt. Hennes dörrmatta är sönderklippt och det finns en stor lapp på dörren. ”Du hör inte hemma här”, står det med stora bokstäver på ett skrynkligt papper. Nu känns det verkligen olustigt igen och hon vet inte vad hon ska göra med det. Det finns ingen annan i trapphuset hon misstänker, även om hon inte känner sina grannar så bra. De flesta hälsar när de möts i trappan eller utanför huset, annars har de varken varit i direkt samtal eller varit hemma hos varandra, hon och de andra grannarna. En kvinna hälsade henne välkommen i samband med att hon flyttade hit, men andra verkar inte ha reagerat speciellt på att hon är ny här.

Även om Stina helst hade velat gå ut igen behöver hon tvätta. Det var flera veckor sedan hon hade tvättstugan senast. Därför plockar hon ihop sin tvätt, plockar ner tvättmedlet och tar hissen ner till källaren. Här verkar allt som vanligt. Det stämmer att hon är uppsatt på tvättid och hon lägger i två maskiner. Det är lika bra att bli hemma och göra färdigt i tvättstugan, tänker hon. Därför tvättar hon upp det som behöver tvättas för hand och hänger upp det i torkskåpet. Sen åker hon upp igen.

Hemma gör Stina i ordning några smörgåsar och en kopp te. Hon sätter sig i soffan. Idag går det inte att koppla av på soffan och vila. Tankarna går runt. Vad ska hon göra med det hon varit med om här hemma de senaste dagarna? Hon vill inte ringa och berätta för mamma och inte heller sin moster. Det var så roligt att vara hemma och nu vill hon inte oroa dem. Hemma hade Stina mest berättat om hur det var på jobbet och att hon längtade efter att få några fler vänner. Det var då de hade börjat prata om hur lätt det kunde vara att få nya fina vänner om hon letade upp en kyrka att gå till. Samtalen hade mest handlat om vilka man kände i storstan och som kunde veta var det fanns en kyrka där Stina kunde känna sig hemma. Mamma hade ringt några samtal till vänner och Stina hade som sagt själv frågat någon när de var på gudstjänst hemma på söndagen. Det hade varit ljusa, hoppfulla tankar som Stina hade med sig på hemresan. Nu visste hon inte hur allt det där olustiga skulle försvinna. Hur hon skulle göra i kontakten med grannen. Stina visste inte säkert om det var han som satt krukan utanför dörren och klippt sönder hennes dörrmatta, men det är ändå som om han har betett sig annorlunda den senaste tiden, tycker hon. När hon sen tänker efter inser hon att han kanske inte var så annorlunda mot tidigare. Det var bara hon som börjat reflektera. Reflektera över varför hon kände olust då hon borde känna nyfikenhet och glädje om det skulle vara vänskap. Stina har börjat ifrågasätta hur grannen bemötte henne. Hur hon och hennes liv egentligen verkade var ointressant för honom. Han talade bara om sig själv och handlade det om andra var det mest kritik, märkte hon ganska snart. Det märktes ingen förändring i hans självcentrerade monologer och det verkade inte beröra honom alls vad Stina hade för sig om dagarna. Stina kände tydligt att hon behövde någon att samtala med innan hon visste vad hon skulle göra. Om hon nu skulle göra något.

När hon sitter där i soffan med sin tekopp börjar hon prata med Gud om hur det är. Så här vill hon inte ha det, säger hon till Gud. ”Jag önskar att mitt hem ska vara en skön plats att vara i,” säger hon till Gud. ”Nu tänker jag bara på det oroliga i att inte veta vad grannen tänker säga och göra. Jag känner mig rädd och olustig. Gud hjälp mig!”, ber hon. Efter en stund känner hon sig lugnare och bestämmer sig för att inte göra någonting åt relationen till grannen ikväll, om det inte händer något speciellt. Däremot skriver hon ner lite tankar och erfarenheter hon har av grannen. Det kan vara bra att ha för att hjälpa minnet i alla fall. 

När klockan blir sju åker Stina ner och hänger upp tvätten. En del kan hon torka i tumlaren. Hon bestämmer sig för att gå ut en runda medan tvätten torkar. Det är skönt att komma ut. Försöka tänka på allt det vackra omkring henne. Roliga hus. Annorlunda hus. Trevliga hus och trädgårdar. Fula hus blandat med vanliga hus. Stora hus och små hus. Mest höga hus, om man ska jämföra med hennes hemby, men många av dem är också inbjudande och det ser trevligt ut när man tittar upp emot lägenheter där det lyser i fönstren. Några kvarter ifrån hennes hus ligger en trevlig sammansättning av hus som hon lagt märke till tidigare. Det är som att titta in på en gård när man ser det från trottoaren. Husen är inte så höga och ligger liksom omkring gården. Det växer flera träd på innergården och mitt i står en stor bok. Bredvid den finns en liten damm med näckrosor i. En gång gick hon in där och tittade men ville inte sätta sig på bänken för det verkar lite för privat. Men det ser inbjudande och hemtrevligt ut där.

Egentligen vill Stina inte titta upp mot sitt eget hus när hon närmar sig hemmet, men gör det ändå. Det är mörkt hos grannen men hon kan se en skugga röra sig vid gardinen. ”Jag har bestämt mig att inte göra någonting ikväll”, säger hon högt till sig själv och hoppas att hon ska hålla fast vid det. Det hörs ljud vid ytterdörren när hon går förbi grannen och hon kan tänka sig att han står och tittar i titthålet, men hon går bara förbi. Så kommer hon ihåg att hon skulle hämta upp tvätten och vänder och går tillbaka till hissen. Inget verkar annorlunda när hon kommer upp igen och Stina plockar i ordning tvätten hon har i sina kassar.

För att slippa tänka på alla ljud, som kanske är som vanligt men som hon nu har börjat tänka på, sätter Stina på musik. Det är skönt att höra lugna låtar med ord om glädje och ro. Stina hämtar sin Bibel och slår upp den där hon ser att det ligger ett märke. Psaltaren 23 känner hon igen och hon läser det först tyst och sedan högt. ”Herren är min herde, mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.” Det är fina ord och hon försöker lyssna och ta in dem.

Ikväll lägger Stina sig tidigt. Hon hör ljud från grannen när hon stoppar musiken. Det verkar som han både har radio och TV påslagen och ljuden är höga. Även om de stör henne vill hon inte ringa på och klaga. Hon har ju bestämt sig för att vänta med att ta kontakt med grannen och vill hålla kvar vid det beslutet. Efter att ha försökt sova en stund går hon upp och läser lite i boken hon hade med sig på hemresan. Det är inte så lätt att koncentrera sig men det hjälper lite att hålla tankarna från de höga ljuden från grannen. Hon blir så småningom för trött för att läsa och lyckas somna.

När Stina vaknar av klockans ringning halv sju, känner hon sig inte utsövd men går direkt upp och stänger av ringningen. Det är inte lönt att ligga kvar i sängen, är hennes policy. För att piggna till tvättar hon sig i ansiktet med kallt vatten direkt när hon kommer in på toaletten. Idag har hon ju tänkt besöka kyrkan på kvällen. Det är något att se fram emot, tror hon. Hur var det nu med grannen? Hon vet fortfarande inte hur hon ska tackla det. Bäst att vänta, tänker hon. Men när hon kommer ut i trappan står han där. Tyst. Pockande på något sätt; som om han vill säga något. Stina blir villrådig. Letar i grannens ansikte och kroppsspråk om hon kan se något som tyder på att han ångrar sig, men hon hittar inget och inget säger han. Som om hon har skyldigheter gentemot honom, tänker hon. ”Varför får jag skuldkänslor?”, undrar hon för sig själv. Ja, jag kan ju önskar honom en fin dag, tänker hon och hon gör också det. Ingen reaktion syns i grannens ansikte och Stina blir tveksam till om hon kan gå nu eller om hon måste inleda ett samtal. Erfarenheterna av umgänget med honom är att det inte hjälper med samtal och ändå börjar hon fråga hur han mår. Direkt kommer en svada om hur synd det är om honom. Om att Stina inte vet och förstår hur orättvist han blir behandlad. Alltid. Av allt och alla. Att ingen bryr sig om hur han har det. Efter en lång utläggning av grannen, där hon inte lyckas komma med ett enda ord av uppmuntran, är det inte lätt att påminna honom om att hon önskar honom en fin dag. Hon bestämmer sig istället för att hon helt enkelt måste gå nu om hon ska hinna till jobbet. ”Jag är sen idag och sov dåligt i natt”, säger hon, ”men nu måste jag cykla till jobbet. Hej då.”

”Det måste bli ett slut på det här”, tänker hon. Hon känner att han står kvar och tittar på henne, både när hon går iväg ner för trapporna och när hon tar sin cykel på gården. ”Jag kan inte hjälpa honom”, ”inte på det här sättet i alla fall. Men hur? Och vem kan?”. Tankarna fortsätter när hon cyklar iväg men när hon väl närmar sig jobbet släpper det och hon är glad över att komma in i värmen och gemenskapen på arbetsplatsen. Att få bli hälsad ”Hej Stina” från olika håll, fyller henne med glädje och tacksamhet. ”Tänk att få komma till arbetet och känna sig hemma här!”. Även om Stina har mycket att göra och arbetsdagarna ibland blir stressiga och långa, känner hon hela tiden att det finns en värme och omtanke mellan många av arbetskamraterna. Det är lätt att komma in på goda samtal, också i fikarummet, och Stina är glad att flytten till storstan blev så bra.

Eva kommer och växlar några ord om utflykten de hade i måndags. De har något att dela som fördjupar deras vänskap, verkar det som. Säkert kan förtroenden och vänskap byggas med fler på arbetsplatsen, tror Stina. Än finns det ingen hon vågar anförtro sin hemsituation till, men hon letar i informationen från Företagshälsovården och hittar kontaktuppgifter till en kurator. Det kanske kan bli till hjälp, tänker hon, och skriver in telefonnumret i sin mobil.

Träffen i kyrkan börjar med soppa och därför har Stina bestämt sig för att jobba tills det är dags att cykla dit. Lite pirrigt känns det, men hon har bestämt sig innan och är glad att hon gjort det. Därför är det också med glädje och lite förväntan hon närmar sig kyrkan. Klockan har blivit nästan sex. Det är inte många som rör sig utanför men Stina ser ett par låsa sina cyklar och samtala med varandra. De verkar inte ha tid att registrera henne när hon parkerar sin cykel i stället. Paret går in i kyrkan och dörren går igen. När Stina öppnar ser hon en kvinna komma emot henne. Kvinnan hälsar välkommen och frågar om Stina varit där tidigare. Stina berättar bara att hon hört om kyrkan och läst på deras affisch att det var öppet för gemenskap ikväll. Därför är hon här. Kvinnan visar in henne till en samlingssal bredvid kyrksalen. Där sitter ett fåtal människor vid några bord och paret som Stina såg utanför kyrkan står med någon annan i en kö vid serveringsdisken.

De som står borta vid serveringsdisken vinkar till Stina att komma fram. Hon får soppa och några smörgåsar. Det ser ut som morotssoppa, men den heter ”Ingers bästa” enligt anslaget om soppor för månaden som finns på väggen. Stina frågar vad det kostar och de pekar på en burk där man får lägga en gåva om man vill. ”Alla är välkomna”, säger en av dem, ”även då man inte har möjlighet att betala. Njut av maten och gemenskapen!” Det är flera bord som är helt tomma men Stina tar sikte på en plats vid ett bord där en lite äldre dam sitter och äter. De hälsar på varandra och damen stannar upp och frågar vem hon är. ”Jag har inte sett dig tidigare”, säger damen, ”men jag har varit sjuk länge och är glad att jag orkade gå hit idag. Jag har saknat kyrkan så mycket, men jag vet att de har bett för mig och ibland ringer de och frågar hur jag har det. Det känns skönt att ha sådana vänner”, säger hon. Och Stina nickar och ler. Det är ju detta hon längtat efter.

Det droppar hela tiden in fler personer till kvällen och snart sitter Stina och pratar med ett ungt par som nyss flyttat till storstan. De hade sett affischen, precis som hon, och bestämt sig för att besöka kyrkan ikväll. Stina känner sig tacksam över att hon också vågade ta sig hit och ser att många pratar med varandra vid de olika borden. Det unga paret frågar Stina lite om storstan, och även om Stina inte kan så mycket än förstår hon att hon lärt sig hitta bra i stan genom att hon cyklat omkring i många områden. Det visar sig att de båda unga studerar och har tidigare pendlat in till storstan från en mindre ort. Nu har de gift sig och vill gärna bosätta sig här för längre tid. Därför önskar de också lära känna den här stan bättre. Ingen vid bordet frågar Stina något om kyrkan de sitter i, men hon förstår att de andra är bekväma med att vara här. Hon känner sig trygg med det.

På affischen stod också att det kommer att bli en andakt under kvällen. Stina går med de andra och hämtar kaffe och kaka. Då kommer en präst in i rummet, hälsar allmänt på alla och säger att han kommer att sitta inne i kyrksalen en stund. Om man vill att någon ber tillsammans med honom för något som gäller en själv eller någon annan, så är man välkommen in till honom där vid ljusbäraren. Det väcker något i Stina. En längtan efter att dela med sig av den oro hon känner inför grannen, men hon vet inte om hon vågar. Stina ser den äldre damen resa sig och med hjälp av käpp ta sig in i kyrksalen. Det dröjer en stund innan hon kommer tillbaka. Stina sitter där med sitt kaffe. Det smakar gott, men tankarna vandrar lite fram och tillbaka. Hon kan inte riktigt koncentrera sig på samtalet med de andra vid bordet och bestämmer sig för att titta in i kyrksalen i alla fall och se hur det ser ut. Borta vid ljusbäraren sitter prästen med ryggen vänd mot henne. Han böjer sig fram och lyssnar på en ung kvinna. Efter en stund böjer båda huvudet och Stina gissar att prästen ber en bön för henne. Stina vänder tillbaka till sitt kaffe. Efter en stund blir det en kort andakt. Hon känner igen ett par av sångerna de sjunger och texten kvinnan läser är samma som hon nyligen läst från Psaltaren. Texten om att Herren är min herde och att han låter mig vila på gröna ängar. Det är skönt att bli påmind om det, tänker Stina. Och när alla ber ”Fader Vår” tillsammans är hon glad att hon kan få vara med i bönen, även om hon inte kan den så bra.

När klockan närmar sig åtta reser sig flera i rummet. Flera har kommit och gått under kvällen men när andakten är slut är det som om många bestämt sig för att gå. Stina är också trött. Hon har inte varit hemma sen i morse och hon vet att hon behöver sova bättre i natt än förra natten. Därför säger hon hej då till den äldre damen och det unga paret. Det unga paret reser sig upp och säger något om att ”hoppas att vi ses på söndag också! Det var trevligt att mötas.” Också den gamla damen ler och nickar åt henne.

När Stina cyklar hemåt är hon glad, men trött. Det blev många nya intryck i kyrkan, men det positiva överväger och hon vill verkligen komma tillbaka någon gång. Hon hade gärna velat få förbön, men det kanske kan bli en annan gång, tänker hon. Det är som vanligt när hon kommer hem till huset. Mörkt i fönstret hos grannen och kanske är det hans skugga hon ser i rummet, men hon vet inte säkert. Idag sitter det två lappar på dörren. Lika stora bokstäver och lika skrynkliga papper. Som om personen varit arg när den skriver. ”Du är falsk!”, står det på det ena pappret och på det andra tror hon att det står: ”Låtsas inte att du är bättre än andra”, men det är svårt att läsa. Texten har t o m gått ut på själva dörren så personen måste ha klistrat upp pappren först och skrivit sen. I brevinkastet har någon slängt in en smutsig potatis och Stina råkar trampa på den när hon kliver in i hallen.

Usch!, tänker Stina, jag vill inte ha det så här! Jag måste få hjälp, men vem ska hjälpa mig. När hon ska lägga sig ber hon Gud om hjälp, men så kommer hon på Psaltaren 23 och plockar än en gång fram sin Bibel och läser Psalmen högt för sig själv. Det är som om Bibelorden förmedlar hopp till henne och hon känner sig lugnare. Hon sover mycket bättre den här natten. När hon går upp på toaletten vid midnatt hör hon en stilla vissling, men ser inget när hon tittar ut genom fönstret. 

Så går dagarna och det blir helg. Eva ringer henne på lördag morgon och frågar om de kan ta en cykeltur. Gärna, säger Stina, och frågar om hon har något utflyktsmål. Eva har letat upp en vacker plats som det tar ungefär en timme att cykla till. Hon vill inte förklara mer utan ber bara Stina fixa en matsäck och säger att de kan mötas på samma plats som förra gången; vid Stortorget. Stina har inte hunnit äta frukost än och hon kokar några ägg extra till smörgåsar hon kan ta med som utflyktsmat. Så roligt att få bli överraskad och medbjuden på det här sättet, tänker hon. Även om grannen fortsätter sina tråkiga handlingar och attityder vill inte Stina att det ska ta bort glädjen över livet. Vid Stortorget står redan Eva med sin cykel. Hon har lutat den mot en lyktstolpe och håller sitt ansikte vänt mot solen. Det ser härligt ut.

Eva och Stina cyklar efter en sträcka som Eva försöker förklara allt eftersom de kommer till olika korsningar. Stina gissar snart att de är på väg till en plats söder om stan. Det är en vacker solig dag, men det blåser en del och de tvingas ibland stanna till när vinden tar i. Stina har rätt. De cyklar ner mot havet och håller sig nära det en lång sträcka. Så småningom kommer de till en höjd med utsikt över havet. Där pausar de och dricker lite vatten medan Eva förklarar var målet är. De kan nästan se platsen där på andra sidan bukten. Vägen går förbi några öppna fält med bland annat vallmo. Sen kommer de genom en förort och sen åter ut mot havet, vid andra sidan bukten. Här cyklar man väldigt nära havet och kan se en stor bro som sammanbinder storstan med land på andra sidan vattnet. Växtligheten växlar längs cykelvägen och så småningom kommer de ut till en vacker sandstrand med olika typer av buskar. Nyponrosorna är så vackra, tycker Stina. Här finns buskar med både rosa och vita blommor. Sista sträckan går genom en mindre skog där man efter en kort stund ser träden glesna och dungen öppna sig mot havet. Det är som att åka i en sagoskog, tycker Stina.

De väljer att stanna på en plats med lite skydd för vinden och vacker utsikt över havet. Stina har tagit med sig en filt och de slår sig ner på den. Nu smakar det bra med smörgåsarna de har med sig. Båda har tagit med sig en termos med kaffe och de bestämmer att ta den ena nu och kanske spara den andra till en fikastund på hemvägen. Så härligt det är, säger båda nästan samtidigt, och ser sig omkring. Stilla och vackert. Några svanar glider omkring på vattnet. Enstaka flygplan syns på himlen. Inga trafikljud, då det är en bra bit att ta sig hit från parkeringar. Så här långt kommer man bara på gång- och cykelvägar.

När de sen ligger på filten och njuter av solen vågar Stina berätta lite om sin granne. Hon känner sig fortfarande osäker på hur Eva ska reagera. Stina känner sig själv tveksam till om hon har handlat rätt. Det är det där med att ”vända andra kinden till när någon är elak”, som hon hörde i kyrkan när hon var liten. Hon känner skuld över att hon varken vill eller vågar umgås med grannen längre. Kanske är det Stina själv som handlar fel och hon är rädd att Eva också ska tycka så. Ändå behöver hon dela det med någon. Det är hon fortfarande övertygad om.

När de ligger där bredvid varandra och pratar, vågar hon säga något som är mer personligt också. Stina börjar först berätta om hur det både var spännande och ensamt att komma ny till stan. Så när grannen flera gånger visat henne uppmärksamhet genom att besvarar hennes hälsning och korta kommentarer, tänkte hon att det vore trevlig att få en vän hemma i huset. Det skulle inte bli så komplicerat, tänkte hon. Hemma hos mamma stannade man ju till och pratade med varandra, tog en kopp kaffe i trädgården eller i köket. Det fanns vänskap lite överallt. Nu kändes det mycket svårare. ”Det var som om ingen ville ha kontakt när jag kom inflyttande till huset”, säger Stina. Det var förstås någon enstaka som hälsade men de flesta verkade inte ens lägga märke till henne.

Eva säger att hon känner igen det från när hon flyttade hemifrån och skulle bo själv. Även om hon var uppväxt i stan så blev det nya området så främmande när man skulle bo och leva där. Det hade hjälpt om någon hade uppmärksammat en. Inte för att nödvändigtvis bli vänner, men åtminstone en bekant person. Någon man känner igen och hälsar på. Kanske växlar några ord med om vädret, i alla fall. ”Det hade fått mig att känna mig hemma”, säger Eva. Nu hade hon istället ofta cyklat hem till sina föräldrar efter jobbet och t o m sovit över många gånger. Ibland undrade hon vad det var för vits med att flytta hemifrån.

Så småningom fick hon några vänner på jobbet och vågade bjuda hem ett par av dem. Det blev också roligare att fixa något själv i köket. Baka och laga mat. Prova recept. Nu var det föräldrarna som kom och åt helgmiddag hos henne oftare än att hon cyklade hem till dem. Eva är duktig på att beskriva och berätta, och Stina letar efter ord att föra in samtalet på grannen igen. ”Det blev absolut inte som jag trott med grannen”, säger Stina och Eva vänder ansiktet mot henne. Det är något i tonen i rösten som får henne att reagera. Kanske är det närheten till gråt, eller någon annan känsla som väcks till liv. Så kommer Stinas berättelser om hur hon förlorat det hon nästan aldrig fick chans att uppleva. Glädjen och tryggheten i ett eget hem. När Stina gått därhemma och drömt om att flytta hemifrån hade hon ibland satt sig ner och ritat på hur hon ville bo. Ofta hade det handlat om hur hon ville bjuda hem vänner och umgås hemma hos sig. Det skulle vara ett vackert, varmt och välkomnande hem.  Nu kan hon inte ens känna längtan efter att komma hem från jobbet. Inte heller glädje i att gå omkring där hemma och städa och plocka. Hela tiden känner hon sig spänd över vad som ska och kan hända.

Eva avbryter henne inte och när Stina väl börjat berätta om sina känslor och upplevelser av grannen forsar orden ur henne. Hon märker att tårarna kommer, men fortsätter ändå. Till slut kommer också Stinas tankar av tveksamhet om hon gjort rätt som avbrutit umgänget med grannen. Det blir tyst en stund och Eva flikar in med en fråga: ”Vad menar du?”. ”Ja, jag sviker ju också honom om jag slutar tacka ja till att fika med honom. Han har ingen att samtala med nu.” ”Samtala med?”, säger Eva. ”Jag tycker det låter som han är en person som bara hela tiden umgås med sig själv och sina tankar. I hans värld verkar det bara finnas plats för honom. Riktig vänskap bygger på att båda blir uppmärksammade. Och hade det varit vänskap från hans sida hade han aldrig behandlat dig på det sätt som han nu gör. Egentligen borde du anmäla honom för Polisen. Det han har gjort mot dig är inte acceptabelt. Han har på flera sätt trätt över gränsen för vad som är lagligt.”

Nu gråter Stina högt. Men det är som om något lossnat inom henne. En tung börda som ramlat av. Och orden i Psaltarpsalmen, ”Herren låter mig vila på gröna ängar”, dyker upp i hennes tankar. De blir påtagliga nu när hon tillåter sig känna hur lättnaden av Evas reaktion på hennes berättelser sprider sig i hela henne. Har Gud svarat på mina böner, tänker Stina. Stina reser sig upp och ser på Eva. ”Vet du Eva, du har hjälpt mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag vill inte blanda in min mamma eller moster i det här, men har förstått att jag behöver hjälp av någon annan för att förstå vad jag ska göra. Nu vet jag att jag måste beställa en tid hos en kurator eller någon annan som kan hjälpa mig att förstå hur jag ska göra. Tack Eva. Du är en verklig vän. Tack för att du orkade lyssna.”

Eva försöker leda in samtalet på grannen igen, men Stina känner att just nu är det nog. Det räckte för att leda henne in på annat spår i tankarna och nu vill hon bara njuta av att vara här ute i naturen med en vän. ”Kan vi inte se vart vi kommer om vi cyklar en bit åt andra hållet?”, säger Stina och pekar bortåt buskagen som verkar leda runt en udde. Eva verkar gilla förslaget, men ser på klockan. De plockar ihop sina saker och lastar på cyklarna. Eva kollar på sin mobil. Säger att hon ska se på kartan. Hon har varit här förut och vet att det finns lite olika stigar. Någon löper ut mot bilvägen och det kanske behövs för flera av stigarna har så mycket sand att det inte är så lätt att cykla. ”Jag behöver vara hemma i tid ikväll”, säger Eva, ”så i så fall kan vi bara cykla ner mot hamnen och se hur det ser ut innan vi vänder hemåt.”. ”Ok?”, frågar hon. ”Visst!”, säger Stina. Hon har inte tänkt på annat än utflykten och inser förstås att Eva kan ha mer planerat för dagen.

Det är en fin liten hamn och flera små fiskestugor. Några båtar har inte kommit i vattnet och ligger upplagda på ställningar vid området. Det sitter några utanför stugorna och äter och umgås. Verkar vara ett mysigt ställe att koppla av på, tänker Stina, men förstår att det är mycket jobb också med att ha en stuga. Just nu är hon alldeles nöjd med att få åka på utflykt och se många nya vackra platser i och kring stan. De vänder hemåt och kommer så småningom in på samma vägar som de cyklat ut till den vackra utflyktsplatsen. Både Eva och Stina är trötta och det blir inte så mycket sagt på hemvägen. När de närmar sig Stortorget undrar Eva om Stina vill att hon ska följa henne hem till huset, men Stina säger att det behövs inte och så vinkar de hej då.

Även om det känns lite tomt och sorgligt att cykla hem ensam den här sena lördagseftermiddagen, har Stina med sig mycket av lättnaden i att nu ha en vän. Inte minst att Eva också vet hur det är hemma. Stina är tacksam över att Eva tog emot hennes berättelse utan att lägga skuld på henne. Även om det bara var ett kort samtal så gjorde det mycket med Stina att få sina känslor bekräftade. Allt detta gör att hon klarar av att möta grannens blick med frimodighet när han står vid porten till trappuppgången när hon kommer hem. Han gör ingen min av att vilja hålla upp dörren för Stina, även om han måste förstå att hon behöver sätta ifrån sig packningen för att kunna öppna dörren. Stina säger hej kort och något om att hon varit på en cykeltur ute i det vackra vädret. När grannen börjar klaga avbryter hon bara med att hon behöver komma hem. Hon känner tydligt att hon behöver vila efter dagen.

I brevinkastet ligger ett brev med hennes namn på. Det är ingen postgång idag så hon gissar att grannen åter varit i farten. Brevet är tjockt och hon slänger det på pallen som står i hallen. ”Jag behöver vila och har ingen lust att gå in i hans värld nu”, tänker Stina och ställer alla sina utflyktssaker i köket. Det är lika bra att ta en dusch så kanske hon kan slappna av sen. Det är skönt att känna vattnet rinna över kroppen och Stina märker hur trött hon är. Det är nog inte bara den långa cykelturen och att ha varit ute så många timmar, som gör det. Att få lätta den tunga bördan i samtalet med Eva ger också en trötthet. Ikväll blir det bara te och mackor, men kanske hon orkar laga något gott till lunch i morgon. Det är skönt att sträcka ut sig på sängen och snart somnar Stina. Hon vaknar av att någon ringer på dörren. Hon ser på klockan och förstår att hon sovit en hel timme.

Det är inte ofta någon ringer på hennes dörr och hon tror därför att det är brevskrivaren som vill diskutera något. Stina försöker gå så tyst hon kan fram till dörren och kikar ut genom titthålet. Det är klart att hon förstår att personen där ute kan se om någon är där, men på något sätt vill hon hålla distans. Det är helt mörkt, så någon håller för titthålet. Stina står villrådig kvar en stund och väntar. Det ringer ihärdigt igen på dörrklockan. Stina frågar efter en stund vem som är där, men får inget svar. Hon bestämmer sig för att inte öppna i vilket fall som helst och lämnar dörren.

Stina tar med sig brevet ut i köket och ser utflyktsgrejerna hon inte packat upp. Tröttheten har inte släppt och just nu vill hon bara gråta. Ringningarna fortsätter. ”Hjälp mig Gud!”, ropar Stina inom sig. Gång efter gång. Tankarna går runt, runt. Hon kan inte ringa Eva nu, tänker hon. Det verkade som hon hade bestämt träff med någon ikväll. Istället bestämmer sig Stina för att leta på SVT Play efter något program som ger positiv input. ”Men vad ska hon göra om grannen inte ger sig?”, tänker hon. Strax efter det hör hon högljudda röster i trapphuset. Någon mer än hon har störst av grannens ringningar, kommit förbi eller gått ner. Stina går fram till dörren och hör grannen säga något högljutt med hennes namn omnämnt men den andre rösten hotar med att ringa Polisen. Därefter hör hon grannens dörr slå igen med en smäll. Ljuden i lägenheten bredvid ökar och snart har han musikanläggningen igång på högsta volym. Nu vet Stina att det är mer än hon som reagerat i huset och hon väntar.

I köket plockar Stina fram te, bröd och pålägg. Det blev visserligen smörgås till lunch idag också, men hon orkar inte fixa någon annan mat så här sent på kvällen. Dörren till grannen hörs slå igen, öppna sig och slå igen.  Hon undrar vad som är på gång. Det knäpper i hennes brevlåda och hon förstår att han slängt in något där eller bara tittat för att se om det lyser. Spänningarna i kroppen kommer tillbaka, men hon vill inte ge efter för hans påverkan på henne. Stina sätter på vattenkokaren och gör i ordning hibiskusthe med honung. Hon har i alla fall kvar av det goda brödet hon köpte igår och brer några smörgåsar. Stina sätter allt på en bricka och bär in till soffbordet. Hon blev avbruten när hon letade efter ett sevärt program men tänker att en gudstjänst på TV skulle vara vad hon behöver just nu. Det visar sig att kyrkan hon åt soppa i och som hon tänkt gå till i morgon, har sänt en gudstjänst på TV för en månad sen. Hon startar programmet och sjunker ner i soffan. 

Så skönt att höra välkända ljud av musik och sånger hon känner igen till en del. Ljuden hos grannen fortsätter, men hon lyckas ganska bra koppla bort dem när sångerna ljuder. En av sångerna ger hon sig t o m på att sjunga med i. Även om hon inte kan hela texten så känns det bra. När det blir dags för predikan är hon inte så koncentrerad. Visst låter det bra, det som sägs, men hon hänger inte riktigt med. Hon är så trött och tänker på hur natten kommer att bli. Kanske tröttnar grannen själv, för så småningom tystnar ljuden. När programmet är slut bestämmer sig Stina för att låta disken vara tills i morgon. Hon behöver sova och gör sig i ordning på toaletten.

Det är skönt att krypa ner i sängen. Även om hon somnade efter utflykten är hon så trött att hon nästan somnar direkt. En gång vaknar hon i en mardröm, men somnar snart om. Det är tur att hon satte ringningen på klockan för annars hade hon kanske försovit sig för det planerade kyrkobesöket. Även om hon är trött när klockan ringer är hon glad att hon har ett mål bestämt för dagen. När hon ser disken och packningen från igår i köket vill hon helst gå tillbaka till sängen, men bestämmer sig för att röja upp innan hon äter frukost. Det går fort när hon väl bestämt sig. När hon sätter igång kaffebryggaren börjar hon t o m gnola på en sång. Det är ändå mitt hem, tänker hon, och det kan bli en plats där jag också får umgås med vänner. En av melodislingorna i sången låter speciellt bekant. Kan hon ha drömt om den i natt eller var det den hon hörde någon vissla härom natten?

Glad cyklar Stina iväg till kyrkan. Inget har hänt med grannen i natt och av ren reflex stoppar hon ner det tjocka brevet i väskan. Stina glömde läsa brevet igår och nu hinner hon inte. På morgonen såg hon att grannen slängt in en vacker tygtavla hon gett honom i början av deras kontakt. Ja kontakt, tänker hon, det är vad det varit. Inte vänskap. Tygtavlan tar hon gärna tillbaka. Hon hade bara velat ge honom något som skulle påminna om allt det vackra som finns runt omkring oss och som vi ofta glömmer att uppskatta. Nu kan tavlan hänga hos henne istället. Den påminner lite om den vackra miljön nere vid hamnen igår. Med några båtar, fiskestugor och havet. På tavlan finns också ett fiskenät upphängt till tork och några måsar som sitter på taken och spanar.

Det har kommit en hel del till kyrkan när hon kliver in. Vid ingången till kyrksalen står en kvinna hon känner igen sen besöket i onsdags. Idag är hon den som välkomnar till gudstjänsten och räcker henne en sångbok. Kvinnan kommer t o m ihåg hennes namn, och det känns trevligt. Någon som lagt märke till henne; den tanken gör gott i Stina. Lite osäker är hon på var hon ska våga sätta sig. Här finns inga bord där man möter någons ansikte när man sätter sig, men hon bestämmer sig för att gå en bit fram i kyrkan. Då lägger hon märke till den äldre kvinnan som satt vid samma bord som henne i onsdags och tar sikte på en plats bredvid henne. Det känns tryggt att sätta sig där. Den äldre kvinnan säger något om tacksamheten över att hon äntligen får fira gudstjänst igen, och Stina kommer ihåg att hon berättade att hon varit sjuk länge. Stina nickar åt henne, för hon har svårt att veta hur hennes röst hörs här i kyrksalen. Efter ett tag fylls det på i bänkarna framför dem och troligen också bakom dem, för det hörs röster och skrap från bänkarna. Några barn sätter sig bredvid henne och de skrattar tillsammans över något. Stina tycker det är skönt att det blir lite ljud omkring dem.

Så börjar gudstjänsten. Stina känner igen mannen som predikade i TV-gudstjänsten hon såg igår. Idag är det han som leder gudstjänsten och hälsar alla välkomna. Det är någon mer hon känner igen från i onsdags och från TV-gudstjänsten. På något sätt känner hon sig snart hemma och vågar sjunga med i sångerna och be med i de böner man ber tillsammans. De flesta texterna kommer upp på en bild på väggen. Även den äldre damen sjunger med och trots att hon varit sjuk så har hon nu kraft i sången och det är som om rösterna bär varandra. ”Vad härligt det är med sången”, säger Stina så tyst hon kan till damen när de sjungit flera sånger. Damen ler och nickar. Idag är det en yngre kille som predikar och han har flera av barnen med sig till hjälp för att visa vad han vill lära ut om Jesus idag. Det blir en berättelse som hon känner igen från det hon var liten. Hur några vänner kommer till Jesus med en av sina kompisar som har varit sjuk länge. Det är så många omkring Jesus att ingen av dem lyckas komma fram till honom. Då bestämmer de sig för att gå upp på taket istället. Det är ganska tungt och jobbigt men de ger sig inte förrän de lyckats få upp sin lama kompis också. Uppe på taket gör de i ordning hans bädd med rep omkring så att de kan fira ner honom framför Jesu fötter. De har gjort en öppning i taket och därifrån de kan se Jesus sitta. Stina kommer ihåg om hur hon tyckte att de var modiga som vågade trotsa alla människor omkring dem. Människor som tyckte att de borde gå hem, istället för att försöka tränga sig förbi. De hittade på en egen lösning för att få hjälp och deras kompis fick hjälp och blev frisk.

Efter det sjunger barnen några sånger. Den som vill får gå bort till ljusbäraren och få förbön, men Stina känner sig inte bekväm med det även om hon skulle vilja. Sen blir det dags för fika. Idag kommer några andra personer fram och hälsar på Stina. Någon frågar vem hon är och hur hon har hittat hit. Det är ju roligt att folk bryr sig, tänker Stina, men hon känner sig också osäker på vad hon ska berätta. Stina har ju bott ganska länge i stan nu utan att ha gått till någon kyrka; bara någon enstaka gång. Hemma var hon inte heller så angelägen om att gå till kyrkan de sista åren. Det var som om hon inte behövde gemenskapen när hon började intressera sig för att planera och göra inköp till det som så småningom skulle bli ett eget hem. Ofta var hon ute både lördagar och söndagar och gick omkring i affärerna och spanade. Ibland gjorde hon ett impulsköp, men hon försökte tänka efter vad hon verkligen behövde. I veckorna var det jobb och då hoppade hon också över körövningarna som hon hade tyckt vara så roliga att gå på tidigare. När hon oftast inte var med och sjöng på söndagarna kändes det inte heller så roligt att vara med och öva. Flera gånger ringde körledaren och frågade efter henne. De saknade henne i kören. Inte bara rösten utan också gemenskapen med henne, sa han. Några andra i kyrkan hade också ringt flera gånger och frågat hur hon hade det. De ville så gärna se henne, men ibland hittade hon på ursäkter för att hon inte riktigt visste hur hon skulle säga detta att hon inte längre kände en längtan efter kyrkan. Det kändes bara tomt inuti och hon visste inte varför. Hon vågade inte heller möta människor som hörde av sig med att säga sanningen till dem. 

Mamma och moster gick nästan alltid till kyrkan när det var någon samling. Det hade de alltid gjort, och det tyckte hon inte var konstigt. Någon gång hade hon frågat om de inte hellre ville följa med henne in till stan, gå i affärer eller någon annan plats som hon letat upp för att strosa omkring i. Men de ville hellre gå till kyrkan, sa de. Hon hade gett upp, men var glad över att mamma aldrig tjatade på henne. De träffades ju så ofta hemma, men aldrig att mamma anklagade henne för att stanna hemma eller åka någon annanstans. Mamma sa ibland att hon saknade Stina i kyrkan, det gjorde hon förstås, men det var förstås självklart med någon man tycker om, tänkte Stina. Man ville ju vara tillsammans så mycket som möjligt med den man tycker om. Och det man själv tycker om önskar man att andra också ska få uppleva. 

Stina hade fortsatt att be hemma, men det blev mest när hon var ledsen och kände behov av akut hjälp på något sätt. Sångtexterna hon sjungit i kyrkan fanns fortfarande kvar inom henne och det var ofta hon kom på sig med att tänka på en sång eller strof av en sångtext. Men den där nära relationen hon hade haft till Jesus som liten flicka hade försvunnit någon gång, och hon visste inte när. Kyrkan hade bara blivit ett av alla aktivitetsställen, istället för en plats där hon umgicks med kristna vänner och lärde känna Gud bättre. Samtalen vid kyrkfikat hade mest handlat om resor, äventyr, världshändelser och vardagliga saker. Ingen pratade om vad tron på Gud betydde för ens liv, eller så. Inte ens om predikan varit utmanande, tröstande eller på annat sätt berört henne och hon tänkt att andra också skulle ha reagerat på undervisningen. Kanske var det hon själv som skämdes för frågorna och tankarna hon börjat få. Vad fanns det för mening med livet och hur ser slutet ut? Det fanns så många olika uppfattningar om olika saker och hon undrade hur hon skulle förhålla sig till allt detta. Vad var sant och vad var falskt? Var fanns Gud och hur kunde hon ha en trygghet mitt i allt det kaos som finns i världen? Detta var några av frågorna som plågade henne. 

Sen hade det där med flytten av fabriken kommit och hennes liv hade mest handlat om hur framtiden skulle bli med arbete och boende. Det var som om där med Gud kom mer i skymundan. Det var så mycket som skulle ordnas med inför förändringen i hennes liv. Hon fick den hjälp hon behövde med att få plats på den nya fabriken och en bostad som passade henne. Flera andra på arbetet var i samma situation och de kunde dela varandras tankar och idéer med varandra. Allt flöt på utan att hon behövde engagera sig så mycket i det. Det var bara som om hon väntade på ett äventyr när hon gick där hemma och planerade för framtiden i staden. 

Nu satt hon alltså här i staden i den kyrka som hon hade fått tips om när hon var hemma senast. Första besöket gav henne verkligen ett gott intryck och en god eftersmak, tänkte hon. Men hur det skulle bli fortsatt i gemenskapen kunde hon förstås inte veta. Men Stina hade en längtan efter att komma tillbaka till gemenskapen i kyrkan. Soppkvällen med andakt hade inbjudit till vänskap men också till att bli en del av samtal om tron. Flera som kom hit hade en längtan efter att lära känna Jesus och det gjorde henne själv nyfiken på att veta mer. Hon ville så gärna vara trygg med att Gud är den som hon läste om i Bibeln när hon var barn och som många berättat om i olika artiklar hon läst under åren. 

Det kändes tryggt att få sitta bredvid den äldre damen under gudstjänsten. Sångerna var enkla men hade fina korta texter. Hon kunde lätt komma in i allsången. Att sjunga hade alltid varit en del av hennes liv. Predikan hade gett henne goda tankar om livet med Jesus. Med barnen som agerade som bärare av sin kompis till Jesus, blev det en tydlig påminnelse om att ingen klarar sig ensam. Också den som är frisk behöver vänner, behöver hjälp. Några att dela livet med. Någon som ber för en. ”Ja som bär en fram till Jesus”, tänkte Stina. Det var väl så tomheten började, funderar hon. Jag försökte låtsas att allt var bra. Att jag inte behövde någon hjälp. Livet innehöll så många aktiviteter. Körövning, uppsjungning, utflykter, kläder, utseende, fika på stan och hemma med kompisar. Varje gång hon mötte kompisarna, också dem i kyrkan, handlade samtalen så gott som aldrig om det som rörde själva livet med Gud. Det var mest materiella saker och upplevelser som avhandlades. Och hon tänkte att hon måste vara annorlunda än andra som kände att något fattades. 

När Stina satt sig vid fikabordet efter gudstjänsten, bestämmer hon sig för att fråga dem vid bordet vad de tänkte om predikan idag. Hon har satt sig bredvid den äldre damen och har hjälpt henne bära fika till bordet. En yngre kille som verkar vara i sena tonåren, grep tag i sin jämngamla kompis och frågade om de fick sitta vid deras bord. Och nu tittar alla tre på Stina. Den äldre kvinnan ser bara stilla på henne, men en av killarna ser ivrig ut. Han berättar hur han en dag i skolan hade fått en lapp av någon som gick förbi. Där stod det att han var inbjuden till en Alphakurs i den här kyrkan. Han sprang ifatt killen han fick lappen av och frågade vad det var. Så började de här båda killarnas vänskap för ett år sedan. De hade följts åt till kyrkan och börjat studera Bibeln tillsammans. En dag insåg han att hans liv hade en större mening än han förstått tidigare. Att Gud skapat varje människa för att han vill varje människas liv. Också hans. Att Gud har sådan enorm kärlek till sin skapelse att han skickade sin egen son att bli människa och offras för att vi människor ska kunna bli Guds barn. ”Ja min kompis var faktiskt som de där bärarna som predikan idag handlade om”, säger han glatt. ”Eftersom han inbjöd mig till den här gemenskapen fick jag också en chans att bli kristen. Det var som om bördorna av tunga saker i mitt liv bara föll av mig, när jag förstod att Jesus hade offrat sig för att jag skulle bli fri.”

Det var så fint att få samtala där vid bordet. Den äldre kvinnan hörde inte så bra, men hela hennes liv andades en förtröstan på Gud. Det räckte med en blick från henne så kände Stina sig varm inombords. Hon verkade känna de unga killarna väl också och samtalen flöt lätt på. Här blev Stina påmind om att det fortfarande finns möjlighet till ett liv som är på riktigt – det som hon minns som barn. Förtroendet hon hade för Jesus. ”Att han älskar mig, vill mitt liv och vill ha gemenskap med mig”, är något Stina känner igen. Att hon aldrig behöver vara ensam. Stina reste sig från bordet och tackade för den fina gemenskapen. När hon satt undan disken gick hon in i kyrkan och satte sig vid ljusbäraren. Det var som om Stina behövde en stund för sig själv, efter samtalen. Hon behövde prata med Jesus om min nyväckta längtan. När hon lämnade kyrkan stod den äldre kvinnan vid dörren. Hon sträckte ut sin hand och rörde vid hennes arm. Så sa de adjö till varandra. ”Vi ses igen”, sa Stina glatt och öppnade dörren. 

Ännu en vecka väntade men Stina kunde fortfarande känna värmen från gemenskapen i kyrkan när hon cyklade hemåt. Idag hade Stina förberett för att laga flera portioner köttbullar. Ville vara förberedd ifall hon fick lust att bjuda hem någon. Potatis, sås, lingon och köttbullar kunde väl ingen säga nej till, tycker Stina. Först satte hon sig i fåtöljen och lyssnade på några låtar hon hört i kyrkan. Det var skönt att varva ner och vara stilla en stund. Några ord, som ett samtal med Jesus, kom över hennes läppar. Som om hon prövade om det fortfarande var ok mellan henne och Jesus. Då kom Stina på att hon aldrig hade öppnat det där tjocka brevet. Hon reste sig och hämtade väskan. Det stod bara Stina Nilsson på brevet och hon började bli osäker på om det var grannens stil, som hon hela tiden tänkt. 

I brevet låg en skiva i ett vackert blommigt fodral och ett häfte som verkade innehålla texter. Det stod inte något som kunde ge Stina besked om vem som var avsändaren. Verkade vara en heminspelad skiva för det var handskrivet på omslaget. Stina satte CD-n i spelaren och hörde några välkända sånger först. Därefter kom läsning av en dikt och några Bibelverser. Det var så rofyllt att lyssna. Sångerna som var i början återkom sedan en gång till och sist kom en hälsning: 

”Vet att du är älskad! Gud vill ditt liv Stina, och leva det med dig varje dag. Också då livet kan vara svårt, är jag där. Pröva och du ska se att det är sant!”. Så var det tyst en stund och Stina hörde bara en stilla vissling som kändes bekant. Det var ju samma melodi hon hört några gånger vid midnatt, tänkte hon. 

Stina kollade in i kuvertet en gång till men såg inget. Ett litet visitkort trillade ut när hon vände upp och ner på kuvertet. 

Det fanns en Bibelvers på kortet: 

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall i få allt det andra också. Gör er alltså inga bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Matteusevangeliet 6:34

Under versen stod det: ”Björn Häger, en av grannarna i området”. 

Stina lät skivan gå medan hon stekte köttbullar. Tankarna kom ibland om vem denne Björn kunde vara och varför hon fått kuvertet med skivan. Hon fick väl ta mod till sig någon dag och fråga runt i huset. Skönt var det i alla fall att det inte var någon post från grannen bredvid den här gången, så som hon fruktat. 

När kvällen kom plockade Stina fram en bok hon fått av min moster för länge sedan. Det var så spännande att hon glömde bort tiden. Boken handlade om flera människors livsberättelser. Hur de på olika sätt en dag förstått vem Jesus är och vilken skillnad det gjort i deras liv att bli kristna. Stina låg och läste berättelse efter berättelse, fastän hon borde ha sovit för länge sedan. Det var så intressant och hon kände igen sig i mycket av det hon läste. Då hörde hon åter den nu välbekanta visslingen. Vem visslar klockan tolv?, tänkte Stina och drog sig till minnes att det nog varit vid samma klockslag hon tidigare hört samma vissling. Hon sprang upp och vinklade persiennerna för att kunna se ut. Det enda hon såg var en ryggtavla på någon som försvann in i parken mellan husen. 

Någon dag senare, när Stina skulle cykla till jobbet, fick hon se två män stå och samtala med varandra under träden i parken. Omkring dem sprang två hundar och lekte. Det var en vanlig syn att se hund och hundägare i området, vid vilken tid på dygnet som helst. Parken var inte så stor, men tillräckligt stor för att hundarna kunde springa lösa på den stora gräsmattan, om det inte var mycket folk i närheten. Eftersom Stina nu ofta hade tankarna om kuvertet och om visslingarna i huvudet, hade hon börjat fundera på vad hon egentligen hade för grannar. Hon visste ju inte mycket om dem. Bara det som grannen nämnt, men hon hade inte förstått vem som var vem av dem han pratade om. Stina kisade mot männen, men kunde inte känna igen någon av dem som stod och pratade. 

Själv hade Stina inte haft hund, men om hon gissade rätt var i alla fall den ena hunden en storpudel. En av hennes arbetskamrater hade ofta med sig sin hund till jobbet, och därför kände hon igen sorten. Det var ok att ha med sig sin hund till jobbet eftersom det fanns ett utrymme där den kunde vara lite avskilt från arbetsplatserna. Hunden var så fin och det var roligt att se på hur glad den blev när den förstod att den skulle få gå ut en stund. Kom Stina förbi tittade den alltid upp och stod som frågande en stund. Säkert ville den bli klappad, tänkte hon, men Stina vågade bara göra det när ägaren var med. 

Nu kom storpudeln i parken springande rakt emot henne och Stina visste inte hur hon skulle göra. Den stannade vid hennes cykel och tittade upp. Den verkade känna igen henne, men hon tänkte att det inte kunde vara samma hund som hon ofta mötte på jobbet. Ägaren visslade till sig hunden och hon cyklade iväg till jobbet. 

Idag fanns inte hunden på arbetet, noterade Stina när hon kom fram. Dagen förflöt annars som vanligt med sina olika uppgifter och hon tänkte inte mer på det. Snart blev det dags att cykla hem. Hon stannade på vägen och köpte en glass. Promenerade med cykeln en bit och satte sig i parken hemmavid. Här hade Stina utsikt upp mot sitt hus och tänkte på att hon inte hade någon aning om i vilka lägenheter de olika personerna hon mött bodde någonstans. Ibland mötte hon någon vid cykelstället utanför huset, en annan gång någon vid tvättstugan eller förråden, men nästan aldrig någon i trapphuset mer än grannen bredvid. Idag var grannens persienner uppdragna i alla fall. Det såg ut som han hade en blomma i fönstret, men annars var det nog prydnadsföremål av något slag. Stina hade bara sett hallen och köket när hon hälsat på. 

Det var skönt att sitta i parken, men Stina hade inte sin bok med sig så hon begav sig hemåt när hon ätit upp glassen. Vid cykelstället stod många cyklar, men ännu fanns det plats för fler. När hon stod där och letade efter sina nycklar hörde hon en cykel bromsa till hårt i gruset och plinga med sin ringklocka. Stina tittade upp och såg en man hon trott sig mött förut, men minns inte var. ”Hej”, sa han, och fortsatte: ”Jag vet inte om vi presenterat oss för varandra, men jag heter Björn och bor på andra sidan parken. Min lägenhet har fönster åt det här hållet och jag har sett dig komma och åka iväg på din cykel många gånger. Jag bodde tidigare i det här huset men när min fru dog sökte jag efter en mindre lägenhet. Eftersom jag gärna ville bo nära parken blev jag glad att det fanns en ledig lägenhet nära här. Jag har en hund och det är en fin plats att rasta hunden på också här i parken. Visst finns det hundrastgårdar men de som är flesta är så tråkiga. Bara små grusplättar och inget gräs. Här i parken kan man släppa hunden lös ibland när det inte är så mycket folk här omkring.” 

Björn fortsätter: ”Genom hunden har jag också lärt känna många personer i området och det känns extra bra att också få ha kvar de kontakterna efter att jag flyttade.” Det var en lätt person att prata med, tänker Stina, men kommer inte på så mycket själv att säga. Fortfarande kunde hon inte komma på var de mötts tidigare, Björn och hon. 

Så fortsatte Björn att berätta om livet i området. Han kan den här delen av stan, förstår Stina. Och det är inte så konstigt om han bott här i 15 år. Hon passade på att fråga vilken trappuppgång han och hans fru bott i, om många bott här länge och om han kände till var alla i huset bodde. Det blev ett intressant samtal, för det visade sig att Björn och hans fru hade ordnat flera fester för grannarna under åren i huset. På så sätt hade de fått tid för mer kontakt. 

”När min fru dog och jag flyttade ville jag så gärna visa mina grannar att jag uppskattat grannsämjan. Därför spelade jag in en CD-skiva. Den gav jag till alla som bodde i huset då. Ja, jag har fortfarande kvar en del som jag kan ge vidare ibland, och bränner ibland nya med lite specialinslag. Nyligen bad en av dina grannar om en sådan skiva. Han sa att han fått en ny granne som tyvärr råkat ut för mycket strul med en av dem som bor i hans trappuppgång. Därför ville han ge något uppmuntrande till henne och tänkte på min skiva.” Stina förstod förstås vem han pratade om, men väntade med att berätta om gåvan hon oväntat fått i sitt brevinkast.

Så pekade Björn på Stinas hus och berättade att där bor en man som inte mår så bra i perioder. Det är flera i huset som försökt hjälpa mannen, men det är inte så lätt att få honom att ta emot hjälp. ”Ja, helt enkelt går det inte”, säger Björn. ”Det är som om han känner sig hotad när någon har en annan åsikt. Han uttrycker med hela sitt sätt att vi inte ska lägga oss i hans liv, när vi påtalar något om hans sätt att behandla andra människor eller situationer. Vi har ofta sagt att han borde ha fått bättre stöd i sitt boende”, säger Björn, ”men vi vet inte hur det ska gå till.” Björn beskriver det som att mannen ofta tar kontakt med dem som inte känner honom så väl. De som kommer nya, på besök eller som nya hyresgäster. Där verkar han inte vara rädd för att tränga sig på, utan att tänka på följderna av sitt agerande. Han blir som uppslukad av att han nu har en chans att få en åhörare.  

Då fick Stina chansen att berätta lite om hur hon upplevt kontakten med grannen, utan att för den skull berätta allt. Hon ville trots allt inte utlämna sin granne för mycket, om hon inte behövde. Nu när hon förstod att andra också reagerat och agerat för mannens bästa, kände Stina sig starkare i sitt beslut att sätta gränser utan att för den skull leva i rädsla för grannen. Åter hade hon fått bekräftat att det har stor betydelse att få dela livet med andra människor. Rätt människor. Människor som kan vara ens medvandrare på den här jorden. 

Nu passade Stina på att tacka Björn för skivan hon fått. Berättade inte att hon trott det var något otäckt grannen slängt in, utan sa bara att hon blivit förvånad över att hon inte sett någon avsändare på kuvertet. Så småningom hade ett visitkort trillat ur, men nu förstår hon att det varit någon annan som var den egentliga avsändaren. Det var som om Björn förstod hennes dilemma. Stina ville vara tacksam för gåvan men det kändes ändå lite olustigt att hon inte visste vem som gett henne den. Det var ju inte Björn som lämnat skivan. Björn tittade på Stina en stund och sa sen: ”Ja, jag vet inte hur jag ska säga, men en vän till mig har varit bekymrad över dig ett tag. Han har berättat en del om stök och oljud från din granne, men jag visste förstås inte då vem det gällde. Av det jag hört förstår jag att det inte är lätt med en sådan granne. Roligt att du uppskattade skivan. Jag ska be min vän presentera sig för dig någon gång. Det borde han förstås ha gjort.” 

Björn tittade plötsligt på klockan och utbrast: ”Oj då”, ”jag glömde bort mig. Tiden gick fort och det var så intressant att prata med dig. Min hund har väntat länge på att jag skulle komma hem och gå en runda med henne. Du får ursäkta mig men jag måste cykla hem till Lisa nu. Ja Lisa, det är hunden alltså. Förresten, du har ju mitt visitkort så du kan väl ringa någon dag så kan vi mötas i parken.” Stina vinkade och låste sen sin cykel. När hon tittade upp i grannens fönster såg hon grannen stå och titta ut. Stina höjde handen och vinkade. Nu hade hon fått veta lite om andras erfarenheter av honom. Tänkte att det säkert skulle hjälpa henne i deras kontakt med varandra. Hon kände sig inte så plågad längre när hon tänkte på att de skulle mötas.

När Stina kom upp vid sin trappavsats, såg hon grannens dörr stå på glänt. Då gick hon fram till dörren och ropade grannens namn. När han tittade ut såg han frågande på henne, men hon sa bara att hon sett honom i fönstret och undrade om han hunnit vara ute i det fina vädret idag. ”Nej”, sa han dröjande, ”vad skulle jag göra ute?” Stina brydde sig inte om frågan utan sa bara att det är fint att sitta i parken. Tänkte tyst för sig själv att hon kunde gå tillbaka med sin bok om hon hade lust efter att hon ätit, men delade inte tanken med grannen utan önskade honom bara en fin dag. 

När Stina vänt sig om hörde hon grannen säga: ”Jag såg att du pratade med den där musikern. Känner ni varandra?” ”Nej, det tror jag inte”, sa Stina, ”men han såg bekant ut. Vi stötte bara på varandra vid cykelstället och växlade några ord”. ”Han är en sån där kändis”, sa grannen, ”men han hälsar i alla fall”. Stina reagerade på att det nog var det första positiva hon hört från grannen någon gång och log för sig själv. Så gick hon in till sig och gjorde i ordning en sallad. Då kunde hon lika gärna ta med mat och bok och gå tillbaka till parken, tänkte hon, och gjorde det. 

Stina kände sig trött men glad när hon satt där och läste. Solen hade redan dalat lite bakom träden så det blev ingen lång stund i parken. När hon plockade ihop sina saker och skulle gå, såg hon en yngre man med en hund i koppel närma sig. ”Är det inte en storpudel?” sa hon och stannade till när de kom närmare. Hunden stannade också till och tittade upp på Stina. Hon sträcker fram handen och hunden nosar nyfiket på henne. Det är samma hund som sprang fram till henne i morse, förstår Stina. Den som hon tycker liknar hennes arbetskamrats hund. ”Jodå”, svarade han. ”Du har koll på hundar, du. Har du själv hund?”, frågade han, men stannade upp mitt i frågan och sa: ”Det är ju du, Stina, som bor i mitt hus! Jag ber om ursäkt att jag inte hälsat tidigare. Det är som om vi jämt går om varandra. Jag har sett dig flera gånger men alltid kommer det något i vägen, verkar det som. Ja inte har du hund, det hade jag förstås lagt märke till i så fall”, fortsätter han och sträcker fram handen: ”Jag heter Sten”, och bor i B-trappan. ”Min hund här heter Stellan. Ofta möter vi en annan storpudel i parken. Björn och jag är goda vänner sedan länge och våra pudlar känner också varandra väl. Jag vet att klockan är mycket nu men jag skulle gärna vilja växla några ord med dig om hur du har det med grannen som bor närmast dig. Kan vi mötas här i parken i morgon kväll?”

”I morgon kväll är jag upptagen”, säger Stina och tänker på att det är soppkväll i kyrkan som hon inte vill missa, ”men på torsdagskväll skulle det passa mig. Funkar det för dig?”, frågar Stina. ”Ja, men inte förrän halv åtta då”, säger Sten. ”Jag har bestämt mig för att cykla en runda efter jobbet då och vill inte ändra på planerna om jag inte måste. Det är så lätt att det inte blir av det där man planerar”, lägger han till. De bestämmer att ses i parken på torsdag halv åtta. Inget annat är bestämt än ett samtal, tänker Stina, men det är ändå något fint att se fram emot, känns det som. ”Hoppas det är lika fint väder då”, lägger hon till innan hon går hemåt med sin väska. Det kändes skönt att få komma in i värmen hemma och Stina gjorde sig snabbt i ordning för att gå till sängs. Det hade blivit många möten den här dagen och hon somnade snabbt. Vaknade till vid midnatt och gick på toaletten. Svagt hörde hon den där visslingen när hon gick och la sig igen. 

Det blev en fin kväll i kyrkan med soppa, gemenskap och andakt. Det inbjöds till att vara med på en Alphakurs som skulle starta om ett par veckor och Stina sa att hon skulle fundera på det. När det senare inbjöds till förbön tog Stina mod till sig och följde med in i kyrksalen. Hon nämnde kort om att hon gärna ville att prästen skulle be för henne och hennes relation till en av hennes grannar, och prästen frågade inte mer. De satt tysta en stund och sedan bad prästen en kort bön om vishet, om frid och om att Stinas hem skulle få vara en källa till glädje, både för henne själv och andra. Det kändes väldigt skönt att få vara innesluten i någons förbön på det här sättet. 

Nästa kväll dröjde Stina sig kvar på jobbet lite längre. Hon hade bestämt med Eva att äta en hamburgare vid torget som kvällsmat innan de cyklade hem. Eva visste att Stina hade bestämt ett möte med någon som kände till hennes granne lite bättre, och hon verkade glad över att Stina inte var ensam med sina tankar och erfarenheter längre. Stina hade påmint Eva om hur viktigt det där samtalet med henne varit vid deras utflykt och fortfarande var det mötet som en grundplatta för deras vänskap. De hade vågat det ärliga mötet med varandra och det berikade fortfarande deras gemenskap. När de stod där på torget med sina hamburgare berättade Stina om inbjudan hon fått till Alphakursen i kyrkan. Eva hade hört talas om sådana kurser, sa hon, men hon hade aldrig gått någon. Stina passade på att fråga om Eva hade lust att följa med henne och hon lovade tänka på det, ”så kunde vi prata om det lite längre fram”, tillade Eva.  

På långt håll ser Stina hur Sten och Stellan leker med en boll, när hon parkerar cykeln vid huset. Längre bort verkade det som om Björn och hans hund närmade sig. Björn släppte lös sin hund och den sprang glatt fram till Stellan. Snart lekte alla tillsammans med en boll de kastade och som hundarna hämtade. Stina gick närmare och både Sten och Björn vinkade åt henne. Björn kom först fram och hälsade. Sa att han gärna ville bjuda henne på en konsert han skulle vara med och hålla om ett par veckor. ”Ja, om du är intresserad av musik förstås”, tillade han. ”Vad spelar du?”, frågade Stina. ”Ja lite av varje,” sa Björn, ”men mest är det piano”. ”Det är lättare att leda en kör när man spelar piano, men om jag ska hålla en egen konsert spelar jag gärna gitarr till mina sånger.” Stina tackade för inbjudan och sa att hon gärna kommer. Nu kom Sten fram med både Stellan och Lisa i sällskap. Fortfarande var det inte fler hundar och människor i parken, men ett sällskap närmade sig och Björn ropade hundarna till sig och satte på kopplen. Stina hörde honom vissla till när han ville nå Lisa. Hon kände igen tonen, melodislingan, men sa inget. ”Jag går en sväng”, sa Björn och vände sig till Sten men fick inget svar. ”Jag kommer tillbaka hit sen”, sa Björn och tittade på Stina. ”Ta den tid ni behöver för att prata. Jag roar mig med hundarna så länge.” Stina såg Björn kasta iväg bollen och förstod att han glömt att hundarna var kopplade. Det såg roligt ut när de flög iväg som i en hög, och Stina skrattade. Det lättade upp gemenskapen lite. Sten och hon kände ju inte varandra alls och skulle nu prata om något personligt. 

Själv visste Stina inte hur hon skulle börja, men eftersom Sten inte sa något började hon med att fråga: ”Hur vet du vem jag är? Du verkar veta en del om hur jag har det men vad jag kan minnas har vi aldrig mötts.” Sten verkade bli överrumplad, men svarade lugnt: ”Jag har varit engagerad i husets aktiviteter sedan Björn och hans fru Eva bodde här. De betydde väldigt mycket för mig när jag kom ny till stan. Vi lärde känna varandra genom att vi gick en Alphakurs i en kyrka. Först då förstod vi att vi bodde i samma hus och sedan blev det mer och mer att vi umgicks. Jag gillar att sjunga och de spelade och sjöng båda två. Vi har delat mycket med varandra under åren och jag saknar också Eva, Björns fru, som var en så omtänksam person. Det blev väldigt tomt när hon dog. Hon var så duktig på att möta människor och hjälpte många med olika saker. Det är förstås en viktig del i ett hus att man kan hantera olika relationer. Alla tänker väl inte på det, men det kan vara och bli viktiga relationer i ens liv som man får genom att bo i samma hus. Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska leva tillsammans som hyresgäster. Några tycker att man vill sköta sig själv medan andra har behov av mer gemenskap. Vi var ett bra team tillsammans. Björn, Eva, jag och ett par andra som bodde här då. 

Men nu till det som var anledningen till att vi skulle mötas ikväll”, sa Sten och log lite. Det kändes tryggt. Sten sa: ”Flera gånger har jag sett hur du blivit stoppad av grannen här ute på gården, men inte velat ingripa eller lägga mig i. Jag vet ju inte hur väl ni känner varandra. Det har ibland verkat som om du trivdes med samtalen, med gemenskapen. Men så var det en gång jag hade ärende till Per på våning fyra och tog trapporna istället för hissen. Då upptäckte jag att grannen stod och ringde intensivt på din dörr och betedde sig mycket konstigt. Det har vi varit med om några gånger under åren, men oron brukar fort lägga sig när vi pratat en stund. Han verkade inte reagera när jag tilltalade honom utan var inne i sin egen värld, liksom. Till slut konfronterade jag mannen med att jag kommer att ringa Polisen om det inte blev ett slut på stöket där i trapphuset. När mannen gick in till sig, gick jag iväg.”

Sten berättade vidare om hur han varit osäker på vad han skulle göra och om han skulle göra något, eftersom Stina inte verkade vilja prata med någon om det som hänt. I alla fall så som han uppfattade det. Stina försökte förklara hur hon känt sig anonym inför de andra grannarna och när hon började känna av olusten i gemenskapen med grannen visste hon inte vad hon skulle göra med den. Sten sa att han trott att andra hyresgäster bjudit hem Stina, så som man gjorde när Björn och Eva bodde i trappan, men beklagade att hon fått stå ensam med problemen. I alla fall hade Sten känt att han ville göra någonting för att visa att det fanns vänskap hos grannarna, om Stina ville ta mer kontakt. Det var i alla fall vad han tänkt med gåvan han släppt ned i hennes brevinkast för någon vecka sen. Nu efteråt förstår han att det var dumt att han inte hade ringt på och sagt som det var. ”Det blev ju dumt det här”, sa han, ”även om jag hade en god tanke med gåvan. Förlåt Stina! Jag är inte så duktig på kommunikation som jag tror ibland”, mumlade han. 

När de berättat om bådas erfarenheter av grannen, berättade Sten att han arbetade inom Psykiatrin. ”Vi försöker hjälpas åt här i huset”, sa han, ”så att grannen ska få den hjälp han behöver, när han behöver den, om du förstår”. Stina nickade bara. Hade ingen lust att berätta om sina erfarenheter av Psykiatrin. Den innehöll bara tabletter som behandling. Inga samtal. Inga relationer. Kanske Sten kunde lära fler att förstå hur grannen kunde få bästa hjälp. Den tanken gjorde Stina hoppfull inför framtiden i huset. 

Nu kom Björn fram med hundarna i släptåg. Han berättade också om andra av Stinas grannar. Grannar som betytt mycket för honom och hans fru tidigare, och som han fortfarande har kontakt med på olika sätt. På så sätt fick hon en ingång till att förstå och hoppas på, att fler säkert ville ha kontakt än hon uppfattat det som. Det var väl bara så att man hade fullt upp med sitt och inte tänkte på att hon längtat efter sällskap. När de stod där kom en ung tjej förbi. Hon stannade till och hälsade. Det visade sig att tjejen, som hette Anne, bodde i Stinas trappuppgång. Hon inbjöd henne till en fest på lördagen och det visade sig att både Björn och Sten redan var bjudna. Det skulle bli mycket musik, sa Anne och tittade på Björn och Sten. ”Det brukar bli så i deras sällskap”, sa Anne och log. 

På festen fick Stina lära känna fler i både sitt eget hus och de andra runt omkring. Det verkade vara många som kände varandra väl och nu var hon helt plötsligt omgiven av flera grannar som var nyfikna på vem hon var. Även om hon kände sig lite obekväm försökte Stina göra så gott intryck hon kunde. Tänkte på det där hon ofta tänkt på i sociala sammanhang. ”Jag har två öron och en mun. Det är viktigt att lyssna men också att våga säga sin mening ibland.” Det kändes gott att få vara med i den varma gemenskapen. Inte minst att få vara med och sjunga igen. Björn satte sig vid pianot flera gånger under kvällen. Stina kände inte igen alla låtar men sjöng med där hon kunde. Såg sig omkring och insåg att det var mer än hon som gillade att sjunga.  

Nu såg Stina verkligen fram emot den där konserten Björn hade bjudit henne till. Hon började känna sig trygg i vänskapen också med honom och Sten. Nu kunde hon gå ut i parken när de rastade sina hundar. Bara för att sitta och titta på dem när de lekte med hundarna eller gå fram och växla några ord med dem. Sten och Anne skulle också vara med på konserten, visade det sig. Han var med i kören och Anne spelade fiol. Det var kanske fler från huset som skulle delta, tänkte Stina. Hon fick en inbjudan till konserten på SMS och letade sedan upp arrangemanget på nätet. Då förstod hon att grannens kommentar om att Björn var en kändis, inte var helt fel. Han var involverad i många olika sammanhang med musik. Den konsert hon blivit inbjuden till innehöll både körsång, solosång och inbjöd till allsång. 

Stina berättade om konserten på jobbet och då var det flera där som hade tänkt gå. Ja några hade redan köpt biljetter. Också Eva kom fram och frågade vad de pratade om. Efter det gick hon in på nätet och bokade en biljett på samma konsert. Så Eva och Stina kunde ta sällskap dit med flera på arbetet om de ville. 

En gång när Stina stod där i parken med Björn, Sten och hundarna, började de av någon anledning prata om kyrkan Stina går till. De frågade om hon trivdes och hon berättade om hur hon lärt känna flera där, men också om att hon anmält mig till Alpha, en grundkurs i kristen tro. De nickade och tittade på varandra. Det visade sig att de hade anmält sig till att laga mat åt Alpha-gruppen två gånger den här terminen, men även undervisa vid ett tillfälle. Musiken gjorde att de ofta reste på helgerna, men försökte i alla fall vara med på gudstjänst hemma när det fanns möjlighet till det. 

Det var fullsatt på konserten. ”Skönt att vi hade bokat biljetter så man visste att man fick sittplats”, tänker Stina. Eva och Stina hade bestämt träff med några från arbetet utanför lokalen, men det var svårt att se dem i folkmängden. Eftersom de inte hade platser bredvid varandra bestämde de sig till slut för att gå in och leta upp sina platser. De såg också några av sina arbetskamrater gå omkring och leta. Så gick programmet igång och sedan gick allt i ett. Det var en härlig stämning. Björn ledde det mesta men hade inbjudit en präst att hålla en kort andakt kring ”Herren är min herde” någonstans i mitten av programmet. Det blev en sådan stilla stund och bilderna av Jesus som går omkring och letar efter alla som inte vet vem han är blev så tydlig för Stina. ”Mitt liv är värdefullt i Guds ögon och det har han visat på många sätt”, tänkte Stina. 

Efter konserten var det många som gick fram för att prata med dem som medverkat. Det verkade vara fler som köade för att gå framåt i lokalen än mot gångarna som ledde ut. Stina tittade upp mot dem hon kände på estraden men alla var upptagna i samtal. Hon och Eva drog sig bort mot utgången. Helt plötsligt stod Björn där framför dem. Han sträckte fram handen mot Eva och presenterade sig. Så vände han sig till Stina och frågade hur hon hade det med grannen. Hon blev lite överrumplad av frågan och troligen avläste han i hennes ansikte att hon inte ville prata om det nu. Ändå hade hon berättat att Eva visste det mesta. Stina kände att hon fortfarande var skör när det gällde det ämnet. Därför var hon tacksam när Björn släppte ämnet direkt och istället med lätthet sa: ”Vi tar det en annan gång, Stina, det var roligt att ni kom till konserten! Vi ses hemma i parken någon dag!”

Det var skönt att cykla hem genom stan den sena kvällen. Eva och Stina hade en vänskap som kunde vara lika bra i tystnad som i samtal. De njöt av att bara njuta av naturen och miljöerna. Stina kände sin tacksamhet över att livet innehöll så mycket glädje, fastän en del fortfarande var svårt. Helt plötsligt började Stina sjunga en av sångerna de varit med om att sjunga i under allsången på kvällen. Eva stämde snart in i sången och så närmade de sig hennes bostadsområde. ”Vad fint att vi fick den här kvällen tillsammans”, sa Eva och Stina nästan i munnen på varandra. ”Ja”, fortsatte Eva, ”jag anmälde mig till den där Alphakursen som du berättade om. Det känns lite ovant och pirrigt men så tänkte jag på våra samtal. De har betytt så mycket för mig och jag vill gärna pröva på att samtala omkring kristen tro. Kanske jag lär mig förstå lite mer om livets värde och annat som kan vara bra att ha med sig som kunskap i livet.” Stina kunde bara säga: ”Vad glad jag blir! Det ser jag också fram emot.” Så gav de varandra en kram och Stina cyklade vidare.  

Några dagar senare stannade Stina vid parken på vägen hem. Hon hade sett Björn och hans hund på långt håll. Det dröjde ett tag innan de upptäckte henne, men snart kom Lisa fram och nosade på Stinas hand. Stina fick klappa henne och tittade upp på Björn och log. Hon hade tänkt en del på varför han kändes bekant. Det var kanske så att Björn hade varit och besökt kyrkan hemma när de haft en övningshelg med kören. Eller så var det helt enkelt så att hon sett annonser om olika konserter där han var med. Det hade inte blivit av att gå på någon av konserterna även om hon känt lust, eftersom hon inte kände någon hon kunde gå tillsammans med. Visst hade hon kunnat gå ensam, men det tog verkligen emot att göra det, tänkte Stina och undrade egentligen varför. ”Det är nog något jag borde öva på”, bestämde hon sig för där och då.  

Stina tackade för senast och sa att hon inte velat förstöra den fina kvällen med att prata om bekymmer. ”Jag förstod det”, sa Björn. ”Förlåt att jag inte tänkte mig för, men det kom spontant och så hade du Eva med dig. Men vi kan ta svaret nu om du vill?”. ”Visst!”, svarade Stina. ”Det är ok. Det betydde väldigt mycket för mig att få dela erfarenheterna och tankarna med andra. Nu känner jag mig stärkt och inte alls lika främmande för hur jag ska möta grannen. Så, tack för hjälpen!” Björn log bara och sa: ”Tack och tack. Jag tycker du är modig som inte bara vände bort blicken eller stängde öronen. Du försökte vara grannens vän och det var imponerande med ditt tålamod. Vi lär oss alla något varje dag, om vi vill, tror jag.” Sen blev det tyst en lång stund. Man skulle kunna höra en knappnål falla. 

Sen kom ett tveksamt ljud. Och efter det,  en stilla vissling. Och Björn sa: ”Om du hör någon vissla klockan tolv, så är det jag. Det gör jag som en påminnelse för alla som vill – du är inte ensam.” Det där det värmde Stinas hjärta. Hon kände att hennes hjärta hade hittat hem. ”Jag är inte ensam”, säger hon. Gud hade åter visat vem Han är, tänkte hon. Det fanns mycket vänskap omkring Stina. Det har hon nu upptäckt. ”Guds kärleksgåvor vill jag leva i och av”, tänker hon.   

Också den här dagen fick ett gott slut, tänker Stina, när hon tar hissen upp. En Bibelvers dök upp i hennes tankar: ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande”. När hon lagt sig bestämde hon sig för att sätta klockan på ringning till fem i tolv. Stina ville inte missa den där visslingen. Påminnelsen som följde den gjorde så gott i hjärtat! ”Du är inte ensam!”

Lästips; en bön:

Psaltarpsalm 51:12

”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt en frimodig ande.”