På trappan till Universitetet
Jag vaknade på universitetets trappa. Omtumlad undrade jag hur jag hamnat där. Det fanns ingen människa i närheten. Ett par promenerade borta vid Domkyrkan, en buss hördes från en gata i närheten, men annars var det bara fågelläten som gjorde mig påmind om att jag inte var ensam.
Jag försökte dra mig till minnes var jag var någonstans. Visste att jag driven av ångest och oro över min situation hade satt mig på tåget hemma. Tänkte jag skulle fördriva tiden med att använda mitt Sommarkort och åka hit och dit, kors och tvärs över Skåne. Vartefter lusten dök upp att byta tåg mot buss eller tåg, buss mot tåg eller buss, skulle jag följa impulsen där det fanns chans för olika byten. Kanske skulle resandet i sig ge mig ro eller så skulle mötet med människor ge mig utrymme att finnas. En bekräftelse på att jag finns och får finnas.
Visst hade tankarna många gånger sysselsättning av annat än min oro, men långa stunder kunde jag bara sitta och stirra ut genom fönstret och känna den hemska rotlösheten i hela min varelse. Det är som om alla tårar tagit slut, både floderna och det stilla flödet. Ilskan ligger ofta på lur och kan yttra sig i irritation över småsaker, även om jag inte försöker visa det utåt så känner jag det ibland i hela kroppen. Det är som om både kropp och själ gått igenom det tyngsta arbetspass jag kan tänka mig.
I tågvagnen sitter några och pratar högljutt om en irriterande chef, en pratar troligen med sin käresta i mobiltelefon, ett barn skriker och försöker ta sig ur sin vagn och så plötsligt börjar en dam idka högläsning för sitt damsällskap. Hon står tillsammans med ett par kvinnor och några barn mitt i vagnen. Först håller hon ett kraftigt intro under tiden hon vecklar upp sin tidning och sen läser hon högt och tydligt så att minst hela den här tågvagnen hör vad artikelfattaren har att säga om omskärelse. Och det är inte lite som finns att dryfta i detta ämne. Jag märker hur mer än jag blir irriterad. Man hör ju inte ens sina egna tankar. Paret snett emot mig skakar på huvudet och mumlar något. Jag som sitter med en bok i knäet märker att jag läser om samma stycke gång efter gång utan att fatta vad jag läst, tänker att det här kan väl i alla fall inte vara accepterat även om det inte är en tyst kupé.
Till slut reser jag mig upp och säger: ”Ursäkta, men det går inte att koncentrera sig på något annat än er högläsning här i vagnen”. ”Vad menar du?”, säger damen förvånat. Jag hittar först inga ord och bara tittar, men snubblar sen fram ”jag kan inte koncentrera mig på det jag gör” och tänker att jag håller ju boken i min hand så kanske de ändå förstår. Sen orkar jag inte med någon diskussion. Egentligen har jag lust att säga att de kunde ha frågat oss i vagnen först om vi var intresserade av ämnet omskärelse, men jag är glad att jag övervann den lusten.
Det kändes skönt att högläsningen övergick i tyst läsning och ett samtal som ebbade ut i intensitet. Jag tror att också ett av damernas barn gladdes åt att få sin mammas uppmärksamhet åter istället för att bli nedtystat. Tydligen var detta sällskap på väg till Tomelilla Sommarland och där får de säkert en fin dag nu när solen äntligen värmer, även om jag har svårt att tänka mig högläsningsdamen i någon av miljöerna med vattenlek. Hoppas att någon av de vuxna ger sig hän i lek tillsammans med barnen i alla fall.
Jag tänker på att jag så många gånger har valt att tiga, att vara tyst när det är något som irriterar mig. Det är dumt att vänta tills ilskan rinner över och jag är glad att jag lärt mig att använda färre ord och försöka vara tydligare när jag framför min åsikt. När det mest irriterande ljudet av högläsning övergick i samtal kändes det skönt att jag vågat ta plats.
I Ystad valde jag att ta bussen till Skillinge. Det var länge sedan jag var i denna vackra lilla by. Innan jag lämnade busshållplatsen kollade jag tiderna och såg att om en timme skulle det gå en buss till Simrishamn. Så jag tog mig en promenad ner i hamnen och i de vackra kvarteren däromkring. Innan jag tog nästa buss köpte jag mig en glass och satte mig att vänta på den gröna bänken framför affären, där jag hade uppsikt över hållplatsen.
Så fortsatte dagen. Det blev Simrishamn, Brösarp, Tomelilla med buss. Därifrån tog jag tåget till Ystad och bytte sen till ett tåg mot Kristianstad. I Kristianstad tog jag första tåg tillbaka mot Malmö, bytte i Lund och åkte till Ängelholm. Ja jag minns inte alla städer, byar och små orter jag såg genom buss- och tågfönster den dagen, och ibland somnade jag till en stund på sätet. Jag hade inte haft mycket matsäck med mig när jag började åka vid 9-tiden på morgonen, bara de frukter som låg framme i köket och en flaska vatten. Men det hade slunkit ned någon korv och glass under dagen. Det fanns ju kiosker vid många av de hållplatser och stationer jag gjort byten. Det var som om jag blev en del av olika sällskap längs vägar och räls. Jag var en av alla dessa som färdades, färdades någonstans. Ingen visste att jag inte hade ett mål med min resa utan jag kunde bara flyta med mängden. Kanske någon kunde avläsa min vilsenhet, men jag tror inte jag uppträdde konstigare än andra. Det var många som var stressade, snäste åt varandra, skällde när man kom åt, som när någon stötte till med sin väska när man skulle sätta sig. Många trängde sig förbi när man skulle gå på tåget eller bussen. De gav sig inte ens tid att vänta tills resenärer som skulle av hade kommit ut genom dörrarna.
Jag tänkte att det verkar vara fler än jag som går omkring som tidsinställda bomber. Kommer man för nära så smäller det. Kanske är min ångest, min ilska inte värre än andras, men jag är glad att jag har hjälp i samtal att sätta ord på det jag känner så att inte allt det destruktiva får stanna kvar, för alltid.
En resa kan vara lustfylld men den kan också bli fylld av irritationer på sig själv och andra människor, olika påminnelser om ens egna svagheter. För mig blev resan en mix av allt. Samtidigt som det är en resa för kroppen, blev det en resa för själen. En utbildningsresa, en del av det lärande som livet är. Så när jag vid 23-tiden bestämde mig för att gå av tåget i Lund och se om det fanns ett fik öppet hade jag det där med lärande i mina tankar. Vad blev det av de drömmar jag hade som ung? Det fanns så många yrken som figurerade i mina tankar. Jag hade ingen stark övertygelse om något utan det blev alldeles för mycket som att jag fattade beslut utifrån vad andra tyckte och tänkte, blir en av slutsatserna jag just då drar. Hade jag fått hjälp att se och förstå vad mitt hjärta längtade efter hade jag nog gått en socionomutbildning istället för utbildning till läkarsekreterare. Om det hade funnits hjälp till handledning under utbildningen hade det nog varit möjligt. Och drömmen om lågstadielärare hade också varit möjlig, men detta intresse hade jag fått stort utlopp för tillsammans med mina egna barn, dagbarn och barnens kompisar. Nu blev det istället en handläggare på arbetsförmedlingen, ett anlagstest och min mor som blev mina vägledare. Visst gav det en inkomst, men det var aldrig någon glädje i själva arbetsuppgifterna när de första nya intrycken lagt sig. Däremot har jag så många minnen av goda och intressanta relationer under hela mitt yrkesliv.
Det fanns inget fik öppet men man kunde köpa kaffe i en automat på järnvägsstationen. Jag stoppade i en guldpeng, tog min mugg med kaffe och vandrade runt i Lund. Till slut måste jag alltså ha hamnat på universitetsområdet. Minns att jag var borta vid huset där socionomutbildningen är förlagd, efter att jag kommit uppe vid ”Valvet” som gav mig minnen från mina arbetsår på Kirurgiska kliniken. Sen hade jag vandrat förbi AF-Borgen. Jag hade känt en stark trötthet, både i kroppen och själen. Det hade varit en dag med många intryck. Oron och ångesten hade fått stå tillbaka till slut för en känsla av att livet ändå ingår i någon sorts sammanhang. Jag är inte utlämnad åt mig själv.
När jag kom till den vita, välkända Universitetsbyggnaden hade jag klivit upp på trappan och satt mig högst upp mot husväggen. Min bag med bl a extrakoftan i hade jag bakom ryggen. Så måste jag ha somnat när jag satt där och funderade på vad mitt liv kunde ha blivit om jag valt en annan utbildning. Kanske inte alls annorlunda, tänkte jag. Det är bra att reflektera ibland men det är ingen vits att fastna i en massa om. Om jag valt en annan utbildning hade jag kanske träffat andra personer, mött andra arbetsplatser och situationer. Men kanske jag ändå hade burit på de där undertryckta känslorna som måste komma ut. Ibland pö om pö, ibland i lite större doser. I vilket fall som helst önskar jag att jag också då hade insett att jag är i behov av hjälp från andra människor för att leva det här livet. Ingen kan ensam hitta den ro som varje människa längtar efter. I den friden som kommit ur vetskapen om att jag har många goda vänner att dela livet med hade jag somnat och i den vaknade jag, där på
universitetstrappan.